Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

söndag 22 augusti 2021

Jag fattar ju att läpphistorien

är ni klar med för länge sedan, well, jag önskar att jag kunde säga detsamma, men då detta var min värsta morgon hittills, så känns det viktigt att dokumentera.



Idag tänker jag avstå från min älskade magmedicin så får vi se om det har med saken att göra.

Strax ska jag äta frukost och sedan åka och hämta böcker på utlämningen i Farsta. Det är releasevecka och hur mycket jag än hatar det, så måste det göras. Jag tycker inte att det är ett dugg kul att släppa boko jag tycker om allt före och (ett bra tag) efter. Det finns massor som oroar mig en sådan här vecka: främst försäljning. Det är ju mitt leverbröd så att det går bra är superviktigt. 

Men jag tycker också att det är obehagligt att alla ska läsa och tycka. För nu ska det radas upp recensioner, det ska ges stjärnor, bedömningar och i värsta fall, avfärdanden. Allt man vill är ju att bli ÄLSKAD eftersom man har lagt ned sin sjääääääl i boken. 

Det där med rutin påverkar mitt skrivande, men inte själva boksläppet. Jag är mest glad när det är över.

Däremot ska det bli svinkul att träffa läsare. Dels på lördag (om jag blir av med läppeländet, hoppas!) och sedan i höst i Uddevalla och Lysekil. Jag har också fått förfrågningar från Värmland och bibliotek i november, som vi får se vad det blir av.  DÅ är det roligt att vara författare. Jag gillar lajvet. Publik är min grej.

Där har vi det. Söndag i förorten. Tjohej!



2 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Det är ju jättekonstigt! Mitt minns jag som att det var överläppen mest. Både såg ut och kändes som en fläskläpp!
Hoppas du snart slipper detta!

Åsa Hellberg sa...

Ja, hoppas!! Tack för omtanken.