BAM. Idag fick jag frågor på deklarationen. Få saker gör mig mer nervös än när skatteverket frågar hur jag har tänkt och räknat ut saker och ting. Det var något med räntretralala, och eftersom jag har ett program som sköter det där, vet jag inte alltid vad just JAG har gjort. Och inte vad programmet gör heller, för den delen. MEN, jag hoppas att jag har fyllt i siffror fel. Det vore inte första gången jag antingen glömmer en nolla, lägger till en för mycket eller skriver siffrorna på fel ställe.
Nu har jag i alla fall printat ut deras fråga och i morgon bitti när jag är klar i huvudet, alltså det första jag gör, är att ta tag i det här så att jag blir av med det och slipper det magonda.
Det där att ta tag direkt är numera min grej. Herregud, som jag har skjutit på saker i mitt liv, men ett fruktansvärt resultat. Jag har varit otroligt rädd för att be om hjälp vilket har gjort att det mesta har hunnit gå fel innan jag kryper ihop och frågar om någon kan hjälpa mig, så full av skam att jag har darrat.
Jag har aldrig, inte vid ett enda tillfälle, inte hjälpt Jonathan – eller fått honom att känna sig dum/besvärlig/slarvig eller skamfull för att han behöver hjälp. I vår lilla familj hjälps vi åt. Jag tror att det bidrar till att han tar alla svåra samtal direkt så att han slipper det där magonda som jag har haft så många gånger. Det kan vara ett av mina bästa mammatrix.
I morgon bitti tar jag tag i räntefördelningsgrejen (om jag tror att det handlade om). Tjohej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar