att läsa alla fina recensioner Sonja får utomlands (många i Italien.
Otroligt många i Tyskland.)
Precis som i Sverige så recenseras inte jag i tidningar, däremot i bloggar.
Det är mumma för en författare med inte alltför stort skrivsjälvförtroende.
Ställ mig på en scen och jag vet att jag levererar, men när det gäller författandet känner jag mig ännu inte särskilt trygg.
(Och jag fiskar som vanligt inte efter att ni ska säga att jag är bra, det där sitter i mig, inte i vad ni säger:)
Jag är sårbar och naken när jag släpper en bok - ett projekt jag har jobbat på så länge - och en elak kommentar naglar sig fast. Särskilt i början, när boken nästan inte är ute än. Någon har fått den i förtid, som recensionsexemplar.
Det har hänt mig att den allra första recensionen varit den allra sämsta, och det tar ett tag - och rätt många samtal med vänner som förstår - innan det där släpper.
Igår hände det en kompis, en totalt orättvis och
bara elak recensent
hade ett behov av att såga. Ordentligt, så där så att den var tvungen att dessutom slå in mycket långa spikar under vägen.
Jag har oerhört svårt att förstå vad man själv får ut av att skriva en sådan sågning, för det handlar mycket mer om recensentens ego än om boken hen har läst. Allt är subjektivt, även om vissa vill få det till en objektiv sanning.
Att avfärda andras arbete offentligt som vissa har så lätt för, är
tack och lov inte mitt jobb.
Jag ska skriva, inte tala om hur andra gör det.
Och att strunta i elakheter?
Nä, strunta i är tankar.
Ledsen är känslor.
Två olika grejer, alltså.
Att bli ledsen för en elakhet är en självklarhet, i alla fall för mig.
