Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

fredag 23 maj 2014

Det är nästan overkligt

att läsa alla fina recensioner Sonja får utomlands (många i Italien. Otroligt många i Tyskland.)
Precis som i Sverige så recenseras inte jag i tidningar, däremot i bloggar.
Det är mumma för en författare med inte alltför stort skrivsjälvförtroende.
Ställ mig på en scen och jag vet att jag levererar, men när det gäller författandet känner jag mig ännu inte särskilt trygg.
(Och jag fiskar som vanligt inte efter att ni ska säga att jag är bra, det där sitter i mig, inte i vad ni säger:)

Jag är sårbar och naken när jag släpper en bok - ett projekt jag har jobbat på så länge - och en elak kommentar naglar sig fast.  Särskilt i början, när boken nästan inte är ute än. Någon har fått den i förtid, som recensionsexemplar.
Det har hänt mig att den allra första recensionen varit den allra sämsta, och det tar ett tag - och rätt många samtal med vänner som förstår - innan det där släpper.
Igår hände det en kompis, en totalt orättvis och bara elak recensent hade ett behov av att såga. Ordentligt, så där så att den var tvungen att dessutom slå in mycket långa spikar under vägen.

Jag har oerhört svårt att förstå vad man själv får ut av att skriva en sådan sågning, för det handlar mycket mer om recensentens ego än om boken hen har läst. Allt är subjektivt, även om vissa vill få det till en objektiv sanning.

Att avfärda andras arbete offentligt som vissa har så lätt för,  är tack och lov inte mitt jobb.
Jag ska skriva, inte tala om hur andra gör det.
Och att strunta i elakheter?
Nä, strunta i är tankar.
Ledsen är känslor.
Två olika grejer, alltså.

Att bli ledsen för en elakhet är en självklarhet, i alla fall för mig.


9 kommentarer:

Annika Estassy sa...

En elak recension säger mer om den som skrivit den än om boken i fråga. Men man blir lika ledsen för det. Jag blir dessutom förbannad.

Åsa Hellberg sa...

Precis!

Simona sa...

Jag blev inspirerad av ditt inlägg och skrev också. Lycka till på Pocketshop idag. Ska tänka på dig. Kanske.

Puss.

http://simonaahrnstedt.se/2014/05/om-negativa-recensioner/

Åsa Hellberg sa...

Jag SKA tänka på dig, eftersom jag är en sådan hygglig människa! (Mellan dig och mig: nästan perfekt)

Simona sa...

Hah hah

Anne sa...

Bra där Åsa! Alla recensenter vet ju att boksmak är som annan smak, olika. De flesta böcker hittar sina läsare. Att dissa en bok är som att kritisera människor som läser. Okej att värdera, att gruppera, att konstatera, men inte vara elak! FY!

Åsa Hellberg sa...

Anne; exakt, det som är konstruktivt vill vi nog alla höra, det är elakheterna man blir ledsen av.

louisechf sa...

Jag jobbar som reseledare i Alanya och igår på en av mina hotellträffar så hittade jag din bok i hotellets bokhylla. Nu har jag precis läst ut den! Eftersom att jag läst den på offentliga ställen så som på bussen och på stranden så har jag fått hålla tillbaka tårarna många gånger. En bok som berör! Tack. Nu ska jag ställa den i en bokhylla igen och ge någon annan turen att hitta den. Tack!

Åsa Hellberg sa...

Louise; vad roligt, tusen tack!!
Vilken av mina böcker? Sonjas sista vilja?
Det är ju fantastiskt roligt att böcker lämnas kvar sådär!