Jag jobbade, helt omedveten om vad som hade hänt tills Jonathan messade och sa att han var okej. När jag ringde honom fick jag veta att något hade hänt på Drottninggatan. Hans Linnea satt sedan fast på sin restaurang i Kungsträdgården i timmar innan hon kunde gå hem. Hon pratade med honom i telefonen hela vägen.
Jag tänker att terrorn har ett stort problem och att det verkar vara så över hela världen:
Människor är skapta för att gå vidare. För dem som inte är direkt drabbade går det till och med rätt fort.
Och då tappar ju själva handlingen allt värde. Man skräms en stund men sedan är det över.
Människor går vidare.
Jag tycker att det finns något oerhört trösterikt i det.
Idag ska jag till stan, just bredvid Drottninggatan, och gå på kurs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar