Jag är alldeles tagen av Lill-Babs bortgång.

Riktigt ledsen.
Vilken kvinna.
Ensamstående mamma som försörjde en stor familj, orkestermedlemmar och andra anställda. Och detta på 60 och 70-talet. En makalös bedrift som jag tycker att man har pratat alldeles för lite om.
Hur fick hon det att gå ihop?

Jag kände henne inte alls men har träffat henne flera gånger och vill dela två minnen:
Första gången jag träffade henne var i Åre. Hon fyllde 55 och jag blev inbjuden på festen via en av hennes vänner. På dagen innan festen satt vi och åt lunch någonstans och då kom hon fram till mig.
"Men vi har setts förut", konstaterade hon när jag presenterade mig.
"Nej det har vi inte", svarade jag.
"Jo men visst har vi väl det?" insisterade hon, och jag minns att jag tänkte att hon nog inte förstod att OM man hade träffat henne förut skulle man inte ha glömt det.

Minne två är från när vi gjorde en bokkryssning för några år sedan när jag släppte En liten värld och hon sin minnesbok med bilder, och texter av Lotta Bromé.
Efter min "föreläsning" kom hon fram och gav mig så himla mycket beröm. Sa att jag tog in publiken, öppnade famnen mot dem och att det var viktigt och bra. Att jag påminde om en av hennes döttrar.
Showen hon bjöd på där, både i samtal med Lotta och när hon sjöng, var enastående och jag vet att jag tänkte att hon väl aldrig kan ha varit bättre än då.

Ett litet minne till:
Senast jag såg henne uppträda var på min väninnas 60-årsfest (de var vänner) för snart två år sedan.
Hon var naturligtvis strålande.