Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

fredag 20 mars 2020

Lektion 5

(Senare idag eftersom jag var tvungen att äta upp ALL äppelkaka jag bakade häromdagen.)


Ruttna träd och andra miljöbeskrivningar.

Vi behöver beskriva hur det ser ut i vår karaktärs värld, så är det bara.

Vissa älskar att breda ut sig i långa beskrivningar av träd, fält och grusgångar. Andra (där jag själv ingår) gör det så minimalt som behövs för att ens redaktör ska sucka och säga ”Ja ja okej, det får väl räcka.”

Ändå gör jag något rätt, för jag får ofta höra från läsare att det är som om man är med i mina böckers handling. Man ser det framför sig som om man vore där.
Och då tror jag själv att det är så att jag har mixtrat med läsarnas hjärna så pass att de själva skapar sig en bild av hur det ser ut.
Jag beskriver inte människor heller särskilt utförligt. Jag gör det definitivt inte för att ge någon en bild av ett utseende, utan i så fall för att differentiera mina karaktärer från varandra.
Karaktärer bör nämligen vara olika. Det är helt meningslöst att ha ett enäggstvillingpar med i boken om inte den ena tvillingen visar vara en djävul.

Det är lite samma sak med miljöbeskrivningar.

Är vi på en ny plats, på ett nytt hotellrum, i en ny korridor etc behöver vi beskriva det så att vi förstår att det är annorlunda än där vi befann oss tidigare. Men det ska ju beskrivas via den karaktär som nu är huvudperson.
Ofta räcker det med en doft. Ett ljud. En färg. En sol.  
Jag själv skrev just in i manuset jag arbetar med för tillfället att en värme slog emot någon när hon öppnade en flygplansdörr. Mer behövdes inte där. Man förstår att man har landat i ett varmt land.

Andra gånger kan det behövas mer.

Min redaktör vill alltid ha betydligt mer av mig. Jag tror att hon gillar miljöbeskrivningar. Vissa gör ju det. Men så läser hon ju mina manus på ett granskande sätt som mina läsare inte gör.
Jag vet vid det här laget att mina läsares kloka huvuden går igång ändå, så jag ger mig inför min redaktör och ger henne lite mer, men inte mycket.
(Man vill gärna tillfredsställa sin redaktörs lustar, mer om det i ett annat kapitel som vi kan kalla redigering.)

Om du gillar att läsa miljöbeskrivningar så skriv sådana. Och då tänker jag på miljö som gröna ängar, vita vidder och det vi ser utomhus.

En som jag tycker gör det superbra är Jojo Moyes i den senaste romanen Bergens stjärnor (lysande översatt av Helene Ljungmark). Hade hon fortsatt i tio rader till så hade hon tappat mig, men direkt efter den här inledningen kopplade hon på handlingen och vi möter en av huvudkaraktärerna.








De flesta författare använder miljön snarare än att beskriva den. Huvudpersonen snubblar på en gren, trampar på en leksak, sätter sig på en sten eller solar på en varm klippa Bohuslän.

Vissa av oss målar med stora penseldrag, andra lutar sig mer in och ägnar sig åt detaljer.
Det vi gör bäst ska vi göra. Det finns inga fel och inget som är mer rätt.
Men kom ihåg att det är din huvudpersons perspektiv vi ser från. 
Och om din huvudperson hatar landet så kanske den ser andra saker där än någon som älskar landsbygden.

Ett mycket bra exempel från det verkliga livet är när jag får in insekter i min lägenhet. Jag hatar dem och blir rabiat av minsta lilla fluga.
I Farsta finns det en typ som kommer från de många ekarna i området, och eftersom min lillebror är expert (och har en stor gård i Bohuslän) så fångade jag in en för något år sedan, frös den, och skickade det lilla paketet till brorsan som kunde konstatera att det var en totalt ofarlig mal.

"Vad bra", sa min lillebror. "Nu när du vet att den är helt ofarlig kan du njuta av den istället."

Tänk er nu oss två som karaktärer. 
Vi skulle beskriva vår omgivning helt olika, trots att den ser ut exakt på samma sätt om någon helt neutral skulle beskriva den.

Karaktärer är ALDRIG neutrala om inte deras roll är att vara just det.
Tänk på det i dina miljöbeskrivningar.

Och: Om miljöbeskrivningar är jobbiga för dig så skit i dem, men använd miljön om du kan. Någon kanske i alla fall kan flytta på en mjölkkartong som står kvar på köksbordet?

Återigen. Vi ska skriva på det sättet som gör att det till sist blir en bok.

Jag har en stark tro på att vi ska skriva det vi gillar att läsa, och det tror jag de flesta författare håller med mig om.

För min egen del startade jag med att läsa Lotta (författare Merri Wiik) en gång tiden. Åh, jag älskade Lotta. 
Lotta var mitt drömjag. Tänk att vara som hon.
När jag tänker på Lotta nu så är det inte miljöerna runt henne som jag kommer ihåg utan hennes frimodighet, livslust och förmågan att alltid ta nya tag.

Och Kulla-Gulla, som var en karaktär som jag personligen kunde identifiera mig med. 
Kulla-Gulla minns jag mest känslomässigt. Att jag tyckte synd om henne som var fattig och föräldralös, och förmodligen gestaltades detta av Sandwall-Bergström inte minst genom att använda sig av den påvra miljön runt om den lilla flickan. 

Utan att jag har minnen av miljöbeskrivningar, så tror jag att Kulla-Gulla innehöll mer av det ­ och att Lottaberättelserna var mer handlingsdrivna.
Jag kan ha fel i sak.
Men min känsla är ju det som räknas, precis som det är mina (och era kommande) läsares känsla som gäller när de läser någon av mina (era) böcker.

Om någon beskriver mina böcker tror jag att de säger att det händer mycket i dem, och i frånvaron av detaljer (som är en del av miljöbeskrivningarna) stämmer det förstås. Jag måste fylla mina böcker med något annat och då gör jag det med en handling som har ett starkt driv framåt. Det ska vi också återkomma till.
(Herregud, vilken lång skola det här kan bli.)

Vad är det du kommer ihåg från böcker som har berört dig. Kan du sätta fingret på varför?

I morgon tänker jag gå igenom era frågor som inte kommer att besvaras under virusskrivskolans gång.

 Är ni fortfarande med mig?


11 kommentarer:

P. sa...

Klart vi är med! (Men den här lektionen skolkar jag från just nu... Det är ju trots allt fredag eftermiddag.)

Trevlig helg!

Nica sa...

Här och läser - och njuter! Jag tror att mina favoritmiljöbeskrivningar inte ens märks, men ändå finns där, och på ett smart sätt bara ger mig ytterligare info om karaktären. Får spunk på ryska författare (framför allt äldre klassiker) där man sitter på helspänn inför en jakt på en mördare (t ex) och personen som jagar stannar upp och beskriver ett träskåp i ett rum, eller en staty som de springer förbi. Lägg ner!! Då börjar jag skumma texten och letar febrilt efter nästa del där det händer något. Jag vill ju veta vad som händer! Så, förstår dig:).

Hanna Lans sa...

Fantastisk skrivarskola! Har startat datorn och ska räkna ut antal ird jag måste skriva per dag och därefter ska jag sätta rumpan på sammetspallen och göra jobbet.

Sara Lind sa...

Jag är fortfarande med. 🙂

Kerstin Brandt sa...

Jag är med, detta är toppen! Tack för alla tips 🌺

Lena Sahlberg sa...

Åsa, Jag är med!! Så klart! Har aldrig haft en så rolig sjukvecka. Förmodligen är det barnbarnbaciller och inte Corona som drog igång något i mig. Virusskrivskolan drog igång något helt annat. En kreativ nystart i samband med vårdagjämning och allt. Fasen! Jag vågar säga det! Jag skriver en bok!! 🤗

Anonym sa...

Jajamen! Jag är med, en dag sen men det gör ju ingenting.

Lotta-böckerna! Mitt starkaste minne från dem är att hon blandade hallonbåtar (eller var det lakritsbåtar?) med choklad.

Ja, det slår mig nu.

Maria sa...


Haft sjukpaus men läser ikapp.
Visst är det känslan man vill ha!
Gillar hur du beskriver att få in miljön via karaktärerna. Det är ju i deras huvud man vill vara.

Gunilla sa...

Är fortfarande med!
och bara älskar ditt sätt att uttrycka dig!

Lotta var även mina absoluta favoritböcker som ung. Har kvar samlingen och tänker att jag skall läsa dem igen. Det festliga är att jag till STOR del har en bild av hur det såg ut hos Lotta. I alla fall när hon var på landet. Det ser nämligen EXAKT ut som det gjorde på det sommarställe vi hade då..... HM kan det vara så att författaren bara skrev att de var på landet och jag som väldigt ung läsare med begränsad erfarenhet skapade den bild jag hade av att det såg ut (för ALLA???) på landet ;-)
Som vuxen tror jag nämligen att Lottas "på landet" skiljer sig markant från min egen ungdomliga erfarenhet.

Josefin sa...

Jag är med! Jag har varit frånvarande några dagar men det är ju då toppen att skolan fortsatt och att jag kan hoppa in där jag slutade.

Christina sa...

Jag läste historiska och händelserika böcker som barn. Fanns en serie som hette tvillingdetektiverna. Deckare har alltid varit en favorit. Men även böcker som är vackert skrivna. När det blir som poesi så mkt att man nästan glömmer bort handligen och den faktiskt känns sekundär.