Lektion 5

(Senare idag eftersom jag var tvungen att äta upp ALL äppelkaka jag bakade häromdagen.)

Ruttna träd och andra miljöbeskrivningar.

Vi behöver beskriva hur det ser ut i vår karaktärs värld, så är det bara.

Vissa älskar att breda ut sig i långa beskrivningar av träd, fält och grusgångar. Andra (där jag själv ingår) gör det så minimalt som behövs för att ens redaktör ska sucka och säga ”Ja ja okej, det får väl räcka.”

Ändå gör jag något rätt, för jag får ofta höra från läsare att det är som om man är med i mina böckers handling. Man ser det framför sig som om man vore där.

Och då tror jag själv att det är så att jag har mixtrat med läsarnas hjärna så pass att de själva skapar sig en bild av hur det ser ut.

Jag beskriver inte människor heller särskilt utförligt. Jag gör det definitivt inte för att ge någon en bild av ett utseende, utan i så fall för att differentiera mina karaktärer från varandra.

Karaktärer bör nämligen vara olika. Det är helt meningslöst att ha ett enäggstvillingpar med i boken om inte den ena tvillingen visar vara en djävul.

Det är lite samma sak med miljöbeskrivningar.

Är vi på en ny plats, på ett nytt hotellrum, i en ny korridor etc behöver vi beskriva det så att vi förstår att det är annorlunda än där vi befann oss tidigare. Men det ska ju beskrivas via den karaktär som nu är huvudperson.

Ofta räcker det med en doft. Ett ljud. En färg. En sol.  

Jag själv skrev just in i manuset jag arbetar med för tillfället att en värme slog emot någon när hon öppnade en flygplansdörr. Mer behövdes inte där. Man förstår att man har landat i ett varmt land.

Andra gånger kan det behövas mer.

Min redaktör vill alltid ha betydligt mer av mig. Jag tror att hon gillar miljöbeskrivningar. Vissa gör ju det. Men så läser hon ju mina manus på ett granskande sätt som mina läsare inte gör.

Jag vet vid det här laget att mina läsares kloka huvuden går igång ändå, så jag ger mig inför min redaktör och ger henne lite mer, men inte mycket.

(Man vill gärna tillfredsställa sin redaktörs lustar, mer om det i ett annat kapitel som vi kan kalla redigering.)

Om du gillar att läsa miljöbeskrivningar så skriv sådana. Och då tänker jag på miljö som gröna ängar, vita vidder och det vi ser utomhus.

En som jag tycker gör det superbra är Jojo Moyes i den senaste romanen Bergens stjärnor (lysande översatt av Helene Ljungmark). Hade hon fortsatt i tio rader till så hade hon tappat mig, men direkt efter den här inledningen kopplade hon på handlingen och vi möter en av huvudkaraktärerna.

De flesta författare använder miljön snarare än att beskriva den. Huvudpersonen snubblar på en gren, trampar på en leksak, sätter sig på en sten eller solar på en varm klippa Bohuslän.

Vissa av oss målar med stora penseldrag, andra lutar sig mer in och ägnar sig åt detaljer.

Det vi gör bäst ska vi göra. Det finns inga fel och inget som är mer rätt.

Men kom ihåg att det är din huvudpersons perspektiv vi ser från. 

Och om din huvudperson hatar landet så kanske den ser andra saker där än någon som älskar landsbygden.

Ett mycket bra exempel från det verkliga livet är när jag får in insekter i min lägenhet. Jag hatar dem och blir rabiat av minsta lilla fluga.

I Farsta finns det en typ som kommer från de många ekarna i området, och eftersom min lillebror är expert (och har en stor gård i Bohuslän) så fångade jag in en för något år sedan, frös den, och skickade det lilla paketet till brorsan som kunde konstatera att det var en totalt ofarlig mal.

"Vad bra", sa min lillebror. "Nu när du vet att den är helt ofarlig kan du njuta av den istället."

Tänk er nu oss två som karaktärer. 

Vi skulle beskriva vår omgivning helt olika, trots att den ser ut exakt på samma sätt om någon helt neutral skulle beskriva den.

Karaktärer är ALDRIG neutrala om inte deras roll är att vara just det.

Tänk på det i dina miljöbeskrivningar.

Och: Om miljöbeskrivningar är jobbiga för dig så skit i dem, men använd miljön om du kan. Någon kanske i alla fall kan flytta på en mjölkkartong som står kvar på köksbordet?

Återigen. Vi ska skriva på det sättet som gör att det till sist blir en bok.

Jag har en stark tro på att vi ska skriva det vi gillar att läsa, och det tror jag de flesta författare håller med mig om.

För min egen del startade jag med att läsa Lotta (författare Merri Wiik) en gång tiden. Åh, jag älskade Lotta. 

Lotta var mitt drömjag. Tänk att vara som hon.

När jag tänker på Lotta nu så är det inte miljöerna runt henne som jag kommer ihåg utan hennes frimodighet, livslust och förmågan att alltid ta nya tag.

Och Kulla-Gulla, som var en karaktär som jag personligen kunde identifiera mig med. 

Kulla-Gulla minns jag mest känslomässigt. Att jag tyckte synd om henne som var fattig och föräldralös, och förmodligen gestaltades detta av Sandwall-Bergström inte minst genom att använda sig av den påvra miljön runt om den lilla flickan. 

Utan att jag har minnen av miljöbeskrivningar, så tror jag att Kulla-Gulla innehöll mer av det ­ och att Lottaberättelserna var mer handlingsdrivna.

Jag kan ha fel i sak.

Men min känsla är ju det som räknas, precis som det är mina (och era kommande) läsares känsla som gäller när de läser någon av mina (era) böcker.

Om någon beskriver mina böcker tror jag att de säger att det händer mycket i dem, och i frånvaron av detaljer (som är en del av miljöbeskrivningarna) stämmer det förstås. Jag måste fylla mina böcker med något annat och då gör jag det med en handling som har ett starkt driv framåt. Det ska vi också återkomma till.

(Herregud, vilken lång skola det här kan bli.)

Vad är det du kommer ihåg från böcker som har berört dig. Kan du sätta fingret på varför?

I morgon tänker jag gå igenom era frågor som inte kommer att besvaras under virusskrivskolans gång.

 Är ni fortfarande med mig?