Det finns en form av ny trend

 (eller så är det för att jag läser om det och därför får fler artiklar serverade) som går ut på att spara så mycket pengar att man kan sluta jobba runt 40. Nyss läste jag om en kvinna, som hade reviderat det till 45 eftersom hon fick barn, men som inte någonsin gör något annat än att spara.

Tänk att halva livet ägna sig åt den typen av snålhet. Det kommer man ju aldrig ur. För om pengarna man sparar ska ju räcka livet ut, och det baseras väl förmodligen på nuvarande livsstil. Jag tycker inte att det är konstigt att man sparar till sin pension, om den är låg, eller sparar över huvudtaget, men man kan väl ha ett mål i sikte med det i alla fall?

Mat från Mathem. Den som sparar skulle aldrig betala mer för den lyxen. Jag älskar att jag kan göra det för mig själv!

Jag tror inte att man kan köpa sig lycklig (även om jag inte är helt övertygad för en ny handväska kan jag pyssla med väldigt länge ...) däremot kan man med pengar känna trygghet. 

Och därefter kan man, i min värld, göra saker. 

Det är nog det jag har svårt att förstå att man snålar på. 

Jag samlar hellre minnen än pengar, för åh, vad jag tittar på bilder och njuter av det jag har fått vara med om även efteråt. Jag har sällan haft mycket pengar men jag har gjort saker när jag har haft dem. Det ingår väl i min enorma, smått galna, varma känsla för frihet tänker jag. 

Jag drar ju ut på det så mycket jag kan, med att planera och tänka på min kommande upplevelse. SKJUT MIG den dagen jag blir blasé och gäspar åt allt fint jag får vara med om!

Men tryggheten kommer först. Och när den finns kan man göra saker, tänker jag. 

Jag får en helt okej pension, men har inga tankar på att GÅ i pension, däremot kan man jobba och ta ut pension samtidigt. Och om jag tvingas gå i pension vid sedvanlig ålder (man vet ju inte vad kropp och knopp tänker sig framöver (tack och lov)), så kommer jag att klara mig om än inte med några större marginaler. Tänk då att ha samlat en korg med upplevelser att tänka på och fantisera om. 

Typ så, denna Jonathans födelsedag. 

Min lilla älskling

27 år fyller han och än är det mesta ett oskrivet blad för honom. Så härligt! 

Det vi fortfarande får uppleva tillsammans är en stor stor glädje för mig. Jag har tagit med honom på det mesta jag har kunnat, gett honom allt jag har förmått, och jag hoppas att det inte är över än. Vi är båda bra på att uppskatta det vi får vara med om, och nu är ju Linnea också med och hon är precis likadan. 

Hipp hipp hurra!