Jag är trött, ledsen och orolig.

 Vet inte när jag vaknade med en stenhård ångestklump mitt i magen senast, men i natt gjorde jag det. Tre timmar efter jag hade somnat. 

Ändå kommer ju jag att klara mig finfint hur Sverige än styrs, men för mig räcker inte det, tvärtom. I en värld där SD har inflytande är det andra än vi vita heterosexuella som kommer att drabbas och det får in alla fall mig att må illa. De flesta har röstat efter sig själva, utan medkänsla, känns det som och det är otroligt skrämmande. Män mer än kvinnor,. 

Jag såg kort ett inlägg på FB från en fin manlig fd arbetskamrat som orolig undrade varför man röstade på extremhögern och hjälppartierna när man ju vet ... och fick korkade svar av de som röstade på SD, mer ööhhhhh än något annat, medan moderaterna sa att det handlade om ekonomi. Att det viktigaste var att få bort socialdemokraterna. HUR kan det vara det viktigaste??

Jag har svårt att tro att en enda som röstar på moderaterna får kämpa med att få ihop dagskassan. Det är helt enkelt inte där de som verkligen behöver hjälp befinner sig. 

Mycket vill ha mer. Och man är inte intresserad av hur andra har det. Det är jag, me and myself. 

Jag är ändå tacksam för att ingen in min familj röstade höger i det här valet. Och att inte Stockholm gjorde det. Inte Farsta heller. Vi verkar få ett rött styre både i kommun och region. Det behövs. 

I min andra hemkommun, Tanum, är SD inte heller särskilt framgångsrika. Där är moderaterna okränkta kungar och behöver inte ta till medel för att nå makten. Den har de haft sedan länge. När jag var ung regerade Centern, och något rött i kommunledningen har jag nog aldrig varit med om där. 

Det var väl det, denna sorgens dag, 2022.  Måndag, och jag ska jobba. Det är i alla fall sig likt.