Jag vet inte om ni har förstått

att jag är en bekväm resenär. En sådan som vill ha morgonrockar, mjuka sängar och rullväskor. Sådana där med fyra hjul är mina favoriter.
(Här är det bäst att förklara att resandet verkligen har varit ytterst bristfälligt de senaste åren, även om jag verkar ha kommit igång lite i år igen. Och så var jag ju faktiskt med min anteckningsbok (och son) i New York 2012 (som ni som har läst En liten värld kanske kan läsa mellan raderna.)

I alla fall. Bekväm, där var vi.
Höga klackar.
Tingeltangel i öronen. Och runt hals och armar.
Jag är snygg när jag reser. Piffig. Luktar gott (detta är viktigt eftersom jag allt som oftast kroppsgenomsöks eftersom alla lampor blinkar rött när jag går genom säkerhetskontrollen. Det har något med alla smycken att göra, de jag har glömt att ta av.)

I alla fall2. Bekväm.

Men så är jag ihop med en man som inte är det. Som slänger på sig en ryggsäck, tar med sig en kniv och sedan går rakt in i djungeln.
Just det.
Djungeln.
(Herregud vad snygg han måste ha varit i sin hatt, sina rep runt kroppen och sina hackor instuckna i bältet.)
Typ så här.

Det var under djungelperioden jag blev betuttad i honom första gången, någon gång i mitt av 80-talet.

Nu är vi båda äldre och vi pratar om att åka till Grekland i september.
Jag vet massor med lyxiga hotell man kan uppgradera sig på då.
Nisse vet precis hur man båtluffar som billigast då.

Resväska, fyra hjul, vs ryggsäck och svett.
Jag vet inte jag, men är inte det första en självklarhet??