Nu har jag lyssnat klart på Jag är Zlatan Ibrahimovich,

vilken fantastiskt bra biografi det är.
Mycket mycket bra uppläst av Jonas Malmsjö.

Zlatan drivs nästan uteslutande av revansch. Och det har inte ändrat sig för att han har blivit så framgångsrik.
Annat är naturligtvis annorlunda men han säger själv att han (utanför familjen) trivs bäst med de fotbollsspelare som hade samma svåra utgångsläge som han haft med en fattig kämpande mamma och en pappa som var alkoholist. Det finns en igenkänning där som är svårslagen.
Han har lätt att gå tillbaka till samma känslor av utanförskap som då när klubbföräldrar skrev på ett upprop för att få bort honom från pojklaget trots så många år av fenomenal framgång.

Revansch på utanförskap är nog för många en drivkraft men när man får vara med, då?
Vad händer då?
Ska man tolka Zlatan rätt så får man egentligen aldrig revanschen helt och fullt. I en match kanske, eller som han när han vann ligan med sina lag, men det kommer alltid något nytt - en spelare som utmanar, en coach som inte fattar. Någon som framkallar de där känslorna som kanske borde vara glömda nu.
De är de aldrig.

Oj, vad jag kan känna igen mig i det.
För min del känner jag aldrig revanschlust, jag tror inte att jag har den tävlingsinstinkten, men det där med att utanförskap finns kvar och lätt kan komma fram är jag välbekant med.

I alla fall: har ni inte läst så är det här ett tips. Den har roat och berört mig till tårar.