Det ser ut att bli en ljus och fin dag i Stockholm,

en av de första sedan jag flyttade hit. Det känns som om det mest har varit grått under december.
Det behövs lite kyla för att till exempel skidbacken i Huddinge ska öppna. Min nya slalomutrustning – med de illgröna skidorna och hjälmen i spetsen – står ju och darrar av längtan efter nypistade backar.
Någon dag ska jag ta Fårdan till Borlänge och Romme alpin, men just nu hinner jag inte.
Idag tänker jag mig två redigeringspass med en promenad däremellan.
Men jag får inte gå någonstans innan jag har gjort 20 sidor. Jag måste vara en sträng chef. Har gullat lite för mycket med mig själv under julen, men har i ärlighetens namn behövt vara ledig också så jag förlåter latmaskeriet (det gör jag alltid) och satsar stenhårt nu i tio dagar istället.
Jag har aldrig missat en deadline och det vore väl själva fan om jag skulle göra det nu när det faktiskt inte behövs (behövs är en helt annan femma såklart).

Igår dog Johannes Brost som ni väl alla vet vid det här laget.

Vi träffades på 80-talet på Café Opera, där vi båda hade flyttat in ... Jag var ny i Stockholm och vi blev snabbt vänner på det sättet man blev i stan då. Man gick ut, garvade och sedan gick man hem. Inga allvarliga samtal, dem skrattade man bort vare sig man hade behövt ha dem eller inte.
Ibland fick han sova hos mig. Han hade en plastpåse med grejer han bar runt på och vad som fanns däri minns jag inte riktigt, inte var han egentligen bodde heller. Kanske hemma hos sin älskade mamma, som fortfarande levde då.
Det var inte så noga, på något sätt.
Ibland bjöd han in till teatern. Han spelade mycket fars då (det här var innan Rederiet), var på krogen nästan jämt och till sist åkte han ju dit för kokaininnehav.
Det flödade tydligen ute då, men jag har aldrig sett eller blivit erbjuden det. Aldrig förstått när människor är påtända. Jo, senare, men då fick jag lära mig att tolka det.

Däremot minns jag att vi, Johannes och jag, efter hans fängelsevistelse (där ingen hälsade på honom vilket han var ledsen för, men jag tänkte att han nog aldrig hade hälsat på mig heller ...) var hemma hos en kompis till honom som bjöd på mariujana och jag provade, vilket fick Johannes att bli tokig. Låt bli det där, gormade han både till mig och kompisen, och efter den gången (jag blev lite yr i mössan, det var allt) så provade jag en gång i USA (blev obehagligt yr i mössan) och sedan var jag klar med droger. Jag tror aldrig att Johannes gick i närheten av narkotika igen efter sitt fängelsestraff. Jobbet var nog för viktigt.

När vi båda gick vidare i våra liv, både han och jag fick ju familjer, så sågs vi aldrig mer men har jag ju följt honom genom åren. Inte minst i Let´s dance där 70-åringen hoppade runt som om han vore betydligt yngre.
Så sorgligt. Det var en extremt levnadsglad man.