Att drömma och fantisera om vad man kan göra. Det kan vara en möbel, en tapet, kanske färg eller något annat som förändrar (kuddar, gardiner etc).
Därför är det snudd på surrealistiskt att känna sig helt nöjd. Det händer nästan aldrig.
Det som återstår att göra har jag saker till i källarförrådet (byta ett par kuddfodral i vår, typ). Småtavlor ska få nya ramar. Något litet skåp kanske ska målas om. Jag skulle vilja ha ett runt köksbord till mina nya köksstolar
Men inget stort, och inget som irriterar, för det är klart.
Jag har kunnat köpa min drömgarderob, mina drömsoffor, köksstolar (som jag ska ha resten av livet) och målat väggarna i min drömfärg.
Förra året kunde jag köpa en ny (begagnad) bil. (Varje gång jag sätter mig i Håndan blir jag glad. Varje gång!)
För sambopar, eller gifta, är sådant självklart. Men har man som jag alltid varit ensam om både barn och kostnader i precis alla år så är det en oerhörd lyx att kunna förverkliga saker som jag har drömt om.
Det är småpotatis för andra men oerhört stort för mig.
Lika stort som när jag köpte en diskmaskin då Jonathan var tolv år.
(Sedan fantiserar jag om ett sommarhus, men det handlar mer om att jag gillar att fly bort i tankarna).
Nu ska jag jobba.
Det är också lyxigt en söndag.
Tjohej!
4 kommentarer:
För oss är det ingen självklarhet. Jag jobbade bara 60% när jag blev sjukskriven, sedermera sjukersättning. Det blir inte många kronor av 70% på en 60% inkomst. Så här räknas och sparas och avbetalas...
Det ser fint ut hos dig!
Tack.
Ja, vad kämpigt. Tur att ni är två!
Jag har alltid jobbat heltid, det har inte funnits möjlighet till något annat. Men har ju bara varit sjuk kortare perioder, tack och lov.
Ja, det är en himla tur! Men jag öppnar aldrig det orange kuvertet, så långt vågar jag inte ens tänka...
Det gör jag. Jag måste ha koll.
Skicka en kommentar