Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

måndag 13 januari 2020

Nu har jag haft ont i vänstra höften i mer än ett halvår.

Jag tror att det är en slemsäck (ev sena) som är irriterad och som nog har varit inflammerad. Det har jag ställt egen diagnos på ...

Jag får ont när jag går mycket och när jag ligger på den sidan. Men om jag inte tar ett steg på en hel dag (jo, det händer ... ofta) så har jag inga problem. Möjligtvis om jag ligger för länge på den sidan när jag ska sova. Men jag vaknar aldrig av det på natten om jag inte har gått mycket dagen innan. Jag stelnar aldrig till över natten (vilket talar emot artros), utan har bara problem när jag går för mycket. Möjligtvis också när jag har burit för tungt, har jag kommit på.

Senast jag haltade rejält på grund av det var i London, men när jag hade suttit en stund (lunch fika musikal) så släppte och började om när jag promenerade vidare. Med med den taktiken gick det ju bra.
Det är väl den jag måste ha i New York i slutet av februari också.
Där MÅSTE man gå långt.

I alla fall:
Första gången jag kände det var på stretchen efter ett gympapass, precis innan vi skulle åka till Cypern i  maj förra året.
Bara ett par dagar senare fick jag ryggskott när jag skulle åka och hämta mamma på västkusten, och trodde förstås att det hängde ihop.
Icke sa Nicke.
Det höftonda var kvar långt efter att ryggeländet var över.

Ett tag kunde jag inte dra på mig en sko stående, det gjorde för ont när jag vinklade knäet utåt för att kunna dra mina boots över foten. Jag kunde inte sätta mig i en soffa eller fåtölj med den höften först.
Just det är mycket mycket bättre nu, alltså inbillar jag mig att jag är på bättringsvägen, peppar peppar peppar.

Idag ska jag nämligen börja träna igen. Tre pass är inbokade den här veckan.
Jag ska ta det lugnt som tusan i början har jag tänkt.

Jag hittade mina jympakläder – som jag hoppas att jag fortfarande får på mig, min jympapåse med skor och hänglås och mitt röda kort som jag ska dra.

Klockan elva är det över!
Håll en tumme!
Kämpa, Åsa!

(Note to self: Ont i axeln, skuldran, ned i överarmen.
Jag skriver ned det för mig själv som en anteckning. Det finns en sökruta i bloggen (längre ned i högerkolumnen) och därför är den perfekt när jag behöver gå tillbaka i tid. Jag är, och har varit ett tag, rädd för att få en frozen shoulder även i andra axeln och därför håller jag koll.)

3 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Hoppas träningen gick bra och att du slipper få frusen axel igen!

Annika Estassy sa...

Men fy så jobbigt! Ska du inte gå till sjukan och kolla upp det ändå?

Åsa Hellberg sa...

Tusen t ack!