En minut innan ridån gick upp kom beskedet

 om drottning Elizabeths bortgång. Jag följde rapporteringen igår eftermiddag på BBC, som ställt in alla andra sändningar, efter att jag hade fått instagram-update från brittiska kungahuset (som jag som den englandstok jag är, följer sedan länge).

Linnea och Moa är i London, kommer hem på måndag, just när England på sätt och vis skriver historia. Nu vet jag inte hur mycket de bryr sig, jag hoppas att de kan göra allt de har planerat så att inte alla Linneas bageri/konditori-besök blir inställda pga stängt. Britterna älskar ju sin drottning så jag antar att hennes bortgång på något sätt påverkar London i helgen, men det vet jag ju inget om. 

Musikalen Bodyguard var i alla fall underbar. Skådespeleriet var väl inte direkt strålande, men det var betydligt mer musik än prat så för min del var det många rys-tillfällen. 

DÄREMOT satt den svenska sångerskan snett framför oss stel i sin stol utan att applådera EN ENDA GÅNG. Alla i publiken jublade men inte hon. Hennes man gick förbi oss, kände Carina, och sa att han inte gillade det som hände på scenen alls. Och att sången inte var tillräckligt bra. WELL! Det hade han fel om, men det spelar ju ingen roll. Att man som så stor svensk artist inte kan stötta nya artister (hon som gjorde huvudrollen är 25 år) är BEDRÖVLIGT och den respekt jag alltid hyst för den här personen rann ut med badvattnet. 

Fyra arbetsdagar på raken, där det enda jag ska göra utöver att jobba är att handla. Och sola några gånger, för mina händer har återigen eksem på alla knogar. 

Efter bokmässan ska jag ta tag i solningen hos Psoriasisförbundet. Eftersom jag misstänker att jag har det på fötterna också, behövs det verkligen.

Om det inte funkar ska jag tillbaka till min doktor och diskutera starkare saker, nya mediciner, istället för kortison som lindrar men inte mycket mer än så.

Hoppas att ni får en fin helg!