8 mars. Release och kvinnodag.

Det senare är egentligen viktigast. I mina böcker har jag bara kvinnor som står på egna ben, i alla fall till sist.

Själv har jag aldrig lutat mig mot en man. Mest för att de flesta har fallit när jag har försökt.
För herregud som har jag har försökt.
Även min biologiska pappa drog när det blev lite jobbigt strax efter tillverkningen av mig. Totalt fick han åtta barn, och han var en rätt urusel pappa till allihop om jag har förstått det rätt. Jag har aldrig träffat honom.
Så åtta barn togs hand om av kvinnor. Han avlade, lät staten betala underhåll, och sedan fortsätta han till nästa erövring.

Jag har träffat kvinnor som vill lämna sina otrogna makar, men som inte kan det för allt står skrivet på männen: huset, företaget kvinnorna jobbar i, bilen. Så de stannar. Hur de överlever förnedringen att bli bedragen, förnedringen att inte kunna försörja sig själva, och förnedringen att veta att de har skrivit bort sitt delägande vet jag inte. 50, kvinna, bostads- och arbetslös; det är inte direkt oss marknaden skriker efter.
Jag försökte själv för något år sedan, och orkar inte ens tänka på hur många män som kallades till intervjuer medan jag inte ens fick ett tack för visat intresse. Men jag klarade mig tack vare att jag är van vid att klara mig. På ett eller annat sätt, emellanåt inte speciellt smart,men jag har klarat mig. Och GUD, vad det har varit viktigt att känna det.

Min röst i nästa val går till det parti som vill lagstadga om att dela föräldraförsäkringen 50/50. Det är dags att uppgradera kvinnor som arbetare och män som föräldrar, och det börjar med föräldraledigheten eftersom föräldrar själva inte verkar hajja grejen.

I morgon är det internationella kvinnodagen.
Jag tänker inte glömma det mitt i releaseyran.

Fest. Hurra!