99 dagar kvar

tills mamma och jag åker tillbaka till samma rum på Cypern.

 I alla fall samma rum som vi hade förra året, förhoppningsvis. 

Vi bytte ju då, men det vi fick till sist var perfekt och i samma hus som vi hade bott de tidigare åren.

Förra året var jag sjuk första veckan. Hela våren var sjuk för mig och inleddes med en influensa i mars typ. Därefter avlöste förkylningarna varandra.

I år har jag vaccinerat mig. Det kändes som en god idé efter 2 influensaår på raken.

I år är det 5:e året vi åker dit tillsammans.

Det är ju inte så att jag träffar min familj, mamma och lillebror, särskilt ofta men tack och lov finns det ju telefoner när man inte ses på Cypern.

(Eftersom jag faktiskt inte har något annat att välja på med en deadline sista juli måste jag också jobba, men det är inte en jobbresa utan jag kommer försöka gå på halvfart. Jag hoppas kunna åka iväg de sista två veckorna i juli och bara jobba, men vi får se hur det blir med det.)

Min egen avkomma träffar jag ju däremot ibland, senast för en vecka sedan, men annars kan det gå rätt länge innan jag träffar någon jag känner. Mina bästa vänner har jag inte träffat på evigheter.

Så egentligen är jag nog rätt ensam, men det är VERKLIGEN självvalt, alltså känner jag mig inte ensam.

När Jonathan var liten sa han: "Mamma, kan du be mina kompisar gå hem nu", och sedan satt han ensam i sitt rum och lekte i timmar.

Lite så är jag nu.

Det är kul en stund, men jag har inget emot att komma hem till en tom lägenhet, tvärtom är jag supernöjd med just det.

Men visst är det kul att umgås ibland. Jag tror till och med att jag egentligen har ett större behov av det än jag förstår, för när jag väl träffar "folk" så pratar jag oavbrutet ...

Hemma för mig själv går jag gärna runt och muttrar, det är väl en form av kommunikation det också.

Typ så, denna söndag då jag har 2 arbetsdagar kvar.