Idag är det fest i Farsta.

Bloggen fyller 10 år, här är det allra första inlägget, och jisses vad mycket som har hänt sedan dess.

I år släpper jag min tionde bok, Välkommen till Flanagans, och jag är så himla glad för att det blev som jag hade hoppats: 10:an får bli den första i en ny serie.

Den första, 2009, handlade om missbruk och medbereonde och länge var bloggen mer djup är fjantig, men med den nya böcker kom också annat in i mitt liv. Glädje, stolthet och kanske allra mest: frihet.

Frihet från alla former av bojor.
Jag behöll  två som aldrig kändes betungande: Jonathan och Misse.

Misse 2011, jag publicerade aldrig bilder på Jonathan på den tiden.

Från 2009 till 2011 jobbade jag som coach, hade min egen lilla verksamhet, och sommaren 2011 bestämde jag mig för att skriva en munter historia.
Det som kom ut var Sonjas sista vilja, som när den släpptes i maj 2012 sålde slut på en vecka, utan att någon av oss fattade hur det gått till. Minns inte storleken på förstaupplagan, 3-4000 kanske?
Mycket för en debutant, kan jag berätta.

När den kom hade jag redan skrivit klart Sonjas hemlighet, och den släppte vi samma år i samband med bokmässan.
Sedan bestämde sig Bra böcker för att lägga ned verksamheten, och därmed stod jag utan förlag.

Samma höst var jag inbjuden till att prata på en bokafton i Karlskoga, och i publiken satt Teresa Knochenhauer från bokförlaget Forum, och resten är historia.

Men det var ingen dans på rosor.

Ekonomin var körd i botten, jag jobbade allt mindre med coaching för att kunna skriva mer, men inga pengar kom in från böckerna förrän långt senare.
Jag minns att jag grät förtvivlat när jag insåg att bostadsrätten måste säljas, att det inte fanns någon annan utväg om vi skulle få mat.

I 3 månader bodde vi (Jonathan, Linnea, Misse och jag) sedan i kartonger, i Hagsätra, innan jag fick en hyreslägenhet i Fagersjö (bostadsförmedlingen, där jag hade köat i 7-8 år) och lyckan, eller kanske snarare lättnaden, var total.
Dessutom blev En liten värld huvudbok i Bonniers bokklubb, vilket innebar ett extra stort förskott, och då vände det verkligen.

Jag ser lite drogad ut, men var bara glad (OCH SMAL!)

Jag var lycklig när 2014 började och jag kunde lägga 2013 till handlingarna.

Forumfest

Jag blev heltidsförfattare till sist. Ingen ville anställa en 50-plusare och det kanske ändå var lika bra. Frihet under ansvar passar mig. Jag får vara ensam i min bubbla och strukturera arbetet som det behagar mig. Och struktur är jag bra på och jag följer den slaviskt. Det är så det blir något gjort för min del.

Mina gamla flygkollegor (med Marianne i mitten,  som vi alla saknar så mycket) och mamma. Hennes första och enda releasefest var när hon var med på den här i bokhandeln i Farsta 2014.

Under 2015 sprang jag en hel del här:

Gloria skrevs, och researchen var utöver det vanliga med besök på Operan i Stockholm, i London och New York där jag till sist fick se föreställningen jag skrev om: Carmen.

Det var en magisk resa fram till releasen på Stockholmsoperan i Guldfoajén. Jag hade förstås önskat att den blev en större framgång, men dryga 40 tusen (alla format) är för lite, i alla mindre än vad alla mina andra har sålt.

Men resan var en bal på slottet, det måste jag ju ändå säga.

Under 2016 tog det slut med min senaste och sista fling (i alla fall tror jag att det var då) och jag sörjde det i en minut, men var förbannad längre. Jag kände mig rätt utnyttjad, kämpade på ensam med någon som redan hade gett upp utan att meddela mig det.

HU för sånt. 

Men hurra för frihet. Jag kände en jublande känsla av lätthet inombords. Från och med då behövde jag inte längre anstränga mig och jag kan inte beskriva vad det betydde för mig. Och betyder. 

Friheten är numera viktigare än allt annat. 

Kärlek är i sin bästa form fin, generös och går ut på ett givande och tagande. 

Jag är för mycket givare och hittar alltid sådana som är bäst på att ta, och då tar kärlek så mycket mer än det ger.

Sedan tröttnar jag oftast efter ett par år. Börjar längta ut, till det där fria. Jag har en historia av utlängtanden .., efter några relationer är det ju lätt att se sina mönster (terapi är också bra ...)

Och när jag nu har min frihet så värnar jag om den mer än något annat.

Vänta du bara säger man till mig och jag blir bara rädd när jag hör det. 

Jag vill inte. 

Jag njuter inte av det. 

Jag mår tusen gånger bättre utan.
Jag är inte riktigt som andra, men det gör inte mig ett dugg. Andra har större problem med det än jag själv.

Sedan 2016 har det fungerat utmärkt att inte ha något sällskap.

Men jag hade ju Misse då i början förstås.

Under 2017 blev han allt tröttare, dövare och rätt mycket vimsigare än vanligt. Han började äta kattsand, yla som en varg och fick dra ut massor av tänder. Han hade struma och ont i lederna, så i juni det året fick han somna in.

Min fina katt. Vår Misse Hellberg. Kungen av katter. Han blev 18 år och två veckor.

Jag var förkrossad. Har aldrig varit så ledsen eller känt sådan bottenlös sorg tidigare.

Bara dagar efteråt åkte jag på en researchresa till New York och jag gömde mig bakom solglasögonen när sorgen blev för stark, ändå var det än bra planerad resa. Jag fick tänka på annat, i det här fallet Sonjas andra chans, och jag kom hem med massor som jag kunde föra in i manuset kort innan det gick i tryck.

Hans död påverkade min vardag på ett sätt som var helt nytt för mig. 

Under 23 år hade jag tagit hand om och vårdat barn och katt (och MÄN) och nu var jag plötsligt fri att ta mig an livet som jag behagade.

Och det gjorde jag. Jag kunde plötsligt göra mer research på plats, tacka ja till biblioteksinbjudningar, åka till bokmässan, stanna borta en natt eller sju utan att Jonathan (och Linnea!) behöver komma till undsättning.

I december 2017 flyttade jag till Årstadal, en flytt som jag ångrade tämligen omgående.

Det var litet och trångt, jag tappade min träning, alla var ursvenskar, unga och gravida.

Men det var nära till flygbussen och jag hade Ica i huset. Två bra grejer ändå. Just det, att ta sig till stan gick förstås blixtsnabbt efter som jag bodde mitt emot Hornstull. 

Men ändå. Jag längtade hem till Farsta.

2018 präglades också av min Jonathan och hans samarbete med Leona Lewis. Gud, vad det var roligt att följa. Vi har en sådan fin relation, han är verkligen det bästa i mitt liv.

Och nu,  ett år efter att jag flyttade till Årstadal, är jag tillbaka till Farsta.

Magi!

När jag nu går in i bloggens elfte år, är det med lätt hjärta. 

Dert känns som om jag har hittat hem geografiskt men också personligen och i mitt yrkesliv.

Utmaningarna är inte slut bara för att jag snart fyller 57, tvärtom är det här yrket generöst så till vida att möjligheter ges till den som vill jobba hårt. Och det vill jag.

2019 kommer jag med två nya långromaner, Sexstrejken i juni, och Välkommen till Flanagans i september. Men också två nya kortare Sonjor där vi i den första har fokus på Sonja och Rebecka, 6 år innan Sonjas bortgång. Sent i november kommer del två, som jag tror blir Sonja och Maggan. 

Jag vet inte om de någonsin kommer ut i bokform, jag hoppas förstås det, ment först och främst kommer de i alla fall i ljud och e-bok.

Min blogg som jag uppdaterar mest varje dag, för en tynande tillvaro sett till antal läsare.

Jag skulle gärna blogga på en större plattform, men innan någon lockar med något sådant fortsätter jag här.

Det är min dagbok och det finns inte en förkylning som inte är redovisad i detalj.

(Mer eller mindre) Varje dag i 10 år blir några blogginlägg.

Om du vill vara med i utlottningen av 10 års böcker, så skriv en hälsning i kommentarsfältet nedan.

Alla kanske inte är mina, utan det kan hända att jag skickar med andra författare också.

TACK för att du har hängt med, jag vet att vissa av er faktiskt har varit med från början.

Nu börjar vi år 11!