Han sa med mycket allvarlig röst att jag måste träna. Det är bra. Jag behöver höra det. Och innan jag eventuellt kommer tillbaka till gymmet i Farsta så kan jag i alla fall promenera och använda mig av det jag kan göra hemma. Jag har gummiband och övningar som gör mitt skulderparti starkare. Efter en frozen shoulder är det ännu viktigare.
Sedan ville han inte alls manipulera utan bara massera. Så skönt. Jag ska kolla upp hur det är här på Liljeholmskajen, jag tror att det finns massörer typ 50 meter från mitt hus. Det tror jag vore bra några gånger.
Sedan var jag på möte och fick feedback på Laholmsflickan, deadline 24 september, så nu har jag ännu mer att göra och det är ännu viktigare att min kropp orkar samarbeta med mig.
Ikväll är det party på förlaget med jag orkar inte. Somnade ett par timmar när jag kom hem och sedan har jag mest lallat runt. Är lite rädd att förvärra något så står och sitter så rakt jag bara kan.
Att sitta och hänga med huvudet framåt på skrivbordet är inte aktuellt just nu ...
På vägen hem från förlaget passerade jag Björn Hellberg som satt utanför Akademibokhandeln på Hötorget och signerade sina böcker. Vi har aldrig träffats tidigare.
VILKEN SYMPTISK MAN.
1. Han reste sig och hälsade med fast handslag.
2. Han blev glad, visste vem jag var (till namnet) och berättade att han en gång hade hälsat på Amanda Hellberg, vår tredje författarnamne.
3. Frågade mig om jag var aktuell med något nu.
4. Frågade om jag skulle till bokmässan.
5. Jag berättade att jag ofta får frågor om vårt eventuella släktskap och då ville han gärna veta var jag kom ifrån.
6. Jag lämnades med ett fast handslag och ett vänligt leende, och så sa han att vi kanske ses på bokmässan.
Hur det är vanligtvis?
Manliga författare frågar sällan någonting. De är inte otrevliga, men jag tror faktiskt aldrig att jag har fått en fråga av någon. Däremot svarar de förstås gärna på mina. Och som sagt, de är inte otrevliga. Bara ointresserade.
Skulle de ens resa sig upp? Jag är mycket tveksam.
Kanske om det var någon de såg upp till.
Hellberg visade ett vänligt och uppriktigt intresse.
Det är sååå sympatiskt!
Från och med nu är han min favorit.
Och föredöme!
5 kommentarer:
Jag tycker han är jättespeciell! En lustig prick, men så kul att han engagerade sig i att samtala med dig! Då blir man ju glad. Han gillade väl titlen Laholmsflickan, kan jag tro ;)
Verkligen ett föredöme!
Eva-lotta, superkille! Jag nämnde inte Laholmsflickan, tänkte inte på den då :)
Simona; yes box.
Jag brukar vara på Bokmässan och har lagt märke till hans otroliga uthållighet när det gäller boksignering. Han sitter på plats och signerar längre än någon annan jag sett. Närhelst en passerar ”hans” monter sitter han idogt och signerar och pratar med läsare. Väldigt sympatiskt. /MoM
MoM ja, en riktig slitvarg som tycker om sina läsare. Han sitter i timmar under sina signeringar.
Skicka en kommentar