Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

söndag 11 april 2021

Herregud vad bortskämd jag blev igår.

 Här är menyn: Förrätt: Edamambönor med flingsalt, bruschetta på bröd från Linneas praktikplats (hon pluggar ju till bagare), friterade kycklingvingar i het sås och salta chips med rom och gräddfil. 

Till varmrätt åt vi Linneas pasta (som hon gjorde själv med knådningshjälp av Jonathan) med en sås på rökt fläsk, tomater i olika former, kryddor och en skvätt vodka. Så himla gott!

Till dessert fick vi egengjord glass, med överblivna kanelbullar i. 

Utöver det grävde jag djupa hål i godisskålen medan jag betraktade matlagarna från min stol i köket. Det var så himla mysigt.

Men före det, när jag kom klockan tre, gick vi en åtta kilometer lång promenad till Solna och tillbaka. Vädret var toppen och det var ju en perfekt början på helkvällen. Vi var snorhungriga när vi kom hem. 

Jag var hemma strax innan elva och somnade gott. 

En verklig Superlördag. Jag höll avstånd och hoppas förstås att ingen av dem bär på något. Jonathan, som är den som inte behöver umgås, hade avhållit sig alla kontakter i en hel vecka för att jag skulle komma. Det är så fint gjort. Han vet ju att jag är rädd för smitta.

Linnea har fått första sprutan, men måste umgås på sin praktik, det går ju inte att komma ifrån, men höll sig också på avstånd. När vi åt satt de vid matbordet och jag i soffan. På toa hade jag en egen handduk. I köket satt jag på tre meters avstånd. Senast jag kramade Jonathan var 2 mars förra året på Arlanda när vi kom hem från New York. Tur att man inte är den kramsjuka typen.




Idag jobbar jag, och i morgon har jag nog gått igenom alla redaktörens kommentarer och ändringar. Alltså kan jag börja om från början på tisdag. Då ska jag verkligen lusläsa och kanske hitta det där övergångarna som saknas. Det kan vara ett litet ord, eller en hel mening, jag får se hur det ser ut när jag har tagit bort alla kommentarer. 

Roligt är det i alla fall. Summerar jag tycker jag nog att det är lite mer feelgoodigt än ettan och tvåan. Det var min avsikt och jag tycker att jag tycker själv att jag har fått till det. Mer än så kan jag inte göra. Det är upp till läsaren vad den säger till sist. 

På onsdag kommer tvåan, Kvinnorna på Flanagans, ut i pocket. 





2 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Vilken bra dag! En guldstund att minnas!

Åsa Hellberg sa...

Ja, det lever jag på länge!