Känns det inte lite som om man vill få det till att det finns ett hålrum

 mellan våldtäkt/ofredande                 inget otillbörligt har hänt. 

Det är inte antingen eller, som förmodligen den som har blivit utsatt för det känner, utan antingen ... hål hål hål hå hål ... eller. 

Många män har lagt sig i något av hålen de senaste åren och där har de fått ligga i lugn och ro. De har fått prata ut, ge sin syn på brottet som aldrig var ett brott utan ett hål, blivit peppade av medberoende kvinnor och sedan långsamt tagits till nåder igen.

Jag är verkligen för att man ska få sona sina brott. Men när man väljer att ducka i ett hål istället för att ta ansvar för sina handlingar (tar man ansvar säger man ja, jag har gjort människor illa ...  punkt).

Har man däremot inte gjort människor illa är det ju inte heller dags för att dyka ned i ett hål, då finns det ju inga som helst tvivel. Men ofta är väl part och motpart överens när allt har gått schyst till? 

Jag har träffat på tokskallar som hittar på historier om män. Personligen tror jag att de är få. Men visst finns de. Och de kan till och med vara trovärdiga. 

Men det är något med den där gråta ut i tv, "det är jag som är offret, det är mig det är synd om", som triggar mig. Jag tror inte på det. 

Och HÅLEN, vad ska vi göra åt dem?

Idag ska jag börja jobba igen, efter 17 dagars ledighet. Helt galet vad fort det har gått! Nu är det gaspedal fram till den 3e maj, och inputen från min redaktör är nu digital.

Det har ställt till det i huvudet på mig tidigare. Alla dessa färger och nya ord som dyker upp i manuset gör mig förvirrad. Det som om jag har målat en tavla i grå nyanser och så kommer en kluddare in och stämplar färger över hela min kanvas. Så.

Alltså har jag förberett dator två. De kan hända att jag tittar på den ena, och har ett okluddat manus på den andra. Det har jag testat förut och det har funkat superbra!

Det känns som om jag har gott om tid den här gången, så även om jag inte kan dela upp manuset i fysiska höga, tänker jag ändå göra det digitalt. 

Allt blir toppen till sist, tänker jag. Att lösa grejer är lite min specialitet. 

Hurra för jobb!