Mäns våld mot kvinnor

 verkar äntligen vara på agendan efter fem mord på tre veckor. Tidningarna har slutat kalla det familjetragedi och det hade de inte gjort om inte en KÖR av kvinnor hade protesterat mot det sättet att se på MORD.

Jag fick en enkät från polisen häromsistens där frågorna rörde säkerheten i området där jag bor. Alltså, hur säker jag känner mig. 

Sannningen är att jag ALDRIG känner mig säker. Har aldrig gjort. Jag har alltid sett mig över axeln, alltid haft koll på vem som går bakom, aldrig haft lurar som inte släpper in ljud för då skulle jag inte vara lika uppmärksam på mig omgivning. Jag vet inte hur det känns att vara ute ensam utan att vara rädd (i olika grad naturligtvis).

Det handlar för min del inte om Farsta, även om det har hänt så mycket här som är skrämmande. Överfallsvåldtäkter i mitt närområde, till exempel. Skottlossning i lägenheten under min (inte här).

Men jag kan låta bli att lämna lägenheten på kvällen (eftersom det fortfarande verkar vara så att det är kvinnor som måste ändra beteende för att rädda sig själva) och jag är trygg med människor jag känner.

Kvinnorna som blev dödade blev det så vitt jag har förstått det av personer de hade någon form av relation med. De var som MEST otrygga med dem. 

HUR löser samhället mäns vansinniga, helt okontrollerade ilska och hat? Ibland tänker jag att det borde finnas en ö långt ute i Atlanten där man kan dumpa dem. Män från alla länder. Där kan de vara rasistiska, puckla på varandra och få utlopp för vad det än är de inte kan kontrollera med en kvinna i närheten. Skicka in en boll, så blir de nöjda. 

Hårdare straff? Hjälper det? Eller kommer de ut från fängelsestraff lika vansinniga? Och man måste väl jobba preventivt, innan han har mördar. Men hur? Vet man när varningsklockorna ringde första gången? Var det redan i skolan? 

Och hur får man kvinnor att känna sig trygga nog att anmäla? Vad erbjuder staten då? Det verkar vara supersvårt att få till ens ett besöksförbud. 

Fast jag överlåter det där till dem som är insatta för nu verkar det ju ändå ligga på bordet. Låt oss hoppas att MÄN engagerar sig nu, inte gör det till en kvinnofråga. 

Jag hörde jämförelsen med hur man pratar om och jobbar med gängvåld. Det var väl en bra jämförelse. Där är ju män väldigt engagerade. Låt oss hoppas att de känner samma upprördhet när en svennebanan slår ihjäl sin partner. 

I mitt eget lilla liv är jag hemma och jobbar. Jag ligger efter, men bara mot min lilla plan, inte mot deadline. Enligt min lilla plan skulle jag vara klar på torsdag, men nu blir det nog snarare lördag. Deadline är 3e, men jag vill vara klar tidigare så att jag i lugn och ro kan deklarera. 

Hoppas att ni är safe, har snälla människor runt er och att ni slipper Corona. Vi väntar fortfarande på svar om Jonathans flickvän.