Uppe åtta, solade, handlade mat och apoteksgrejer.

 Det blev ju inget av med att hjälpa Linnea här hos mig (båda har feber i Sumpan) så jag fixade det digitalt och därefter cyklade jag en liten stund. Och åt typ en limpa med galet gott glutenfritt surdegsbröd. All in, kallas det ... med bregott och ost. Jag behöver inget annat! Och inte en enda uppblåsning i magen som jag brukar få när jag äter flera skivor. 

Undrar om det är för att det var glutenfritt eller om jag bara hade tur den här gången? Det är ju lite så det funkar. Ibland går vissa livsmedel utmärkt, andra dagar krackelerar magen direkt. 

I morgon är det bara jobb. Hela första kapitlet kommer att ryka. Det ska bli ett sant nöje att sätta tänderna i redigeringen!

På lördag signerar jag böcker i Farsta för första gången på evigheter. 13-14.30. På söndag jobb igen, och nästa vecka MÅSTE jag ta en heldag till julklappsinköp, herregud, dagarna rusar iväg och snart är julen över. Det är nog vissa bara glada för. 

Jag tror att Jonathan kommer hit (hämtas hit, vem försöker jag lura ...) dagen innan julafton och stannar till juldagen. Vi spelar traditionsenligt uppesittarbingolotto och har också bestämt att vi ska se en film (alltså hemma), men kommer inte ihåg vad den heter. Den handlar om en musiker, trummis, som sliter ut sig på något sätt. 

När han har åkt hem, återgår jag till jobbet och har då 6 arbetsdagar kvar till första delmålet (hälften av manuset redigerat på nyårsafton), det borde gå om jag lägger till 4 dagar innan jul också. Jag behöver en dag till klappar och en dag till att städa. I mitt huvud har jag haft en vecka till kvar till jul, men det är det ju faktiskt inte. Det är nästa helg. 

O M G.

Alltså, hur hann jag med allt när jag hade ett vanligt heltidsjobb och var ensam med ett barn, kan man  undra? Det blev jul och klappar då också, och då hade jag ändå inga möjligheter att ta en förmiddag till det som jag har nu. Då satt jag ju i möten och var en väldigt viktig människa. 

Igår satt jag bredvid en amerikansk kvinna och det är så skönt att känna att språket sitter där ändå. Det pratade jag ju varje dag i mitt viktiga jobb, men språk behöver underhållas. Jag är ju hyfsat flytande, och älskar att prata engelska, men borde läsa mer än jag gör nu. Kvinnan var väldigt gullig och hade inte fått med sitt bagage från Arlanda, så hon kom i väldigt tunna kläder, den stackaren. Hon sa att hon inte frös, men  hoppas verkligen hon har fått sina väskor nu när det är mer än tio minusgrader i Stockholm.  

JAHAJA. Torsdag minsann. I morgons ska jag sova ut!

Tjohej!