I natt fick jag ont i örat,

 och det har jag haft tillräckligt många gånger för att ställa diagnos själv.

Sedan hände ett under, jag fick tid på vårdcentralen, kom in INNAN min tid 10.15 (jag är ju alltid tidig) och fick en grundlig undersökning av en ST-läkare som såg mycket förvånad ut över att jag inte använder några mediciner alls. Jag är tacksam så länge jag klarar mig måste jag säga. Piller i en eller annan form är nog annars vanligt i min ålder.

Well, hals, lungor och andra örat mådde prima, men högerörat har en infektion i mellanörat och trumhinnan buktade. Så penicillin i 5 dagar, 3 ggr per dag. 

Mask var ett tag sedan, men jag tänkte på att skona mina medmänniskor i väntrummet

Just nu längtar jag efter mat, jag åt typ 3 i natt då jag var uppe och tog alvedon för örat, det var liksom ingen idé att somna om – och jag åt tre kokta ägg, en Piggelin och drack 2 koppar kaffe och en kopp te med honung (som jag gör för halsen och hostan, för te är annars inte inte min grej.) Sedan somnade jag en stund i soffan. 

Man ska inte äta på en timma efter medicinen (har tagit första dosen), och inte två timmar före och nu är jag vrååålhungrig. Maten står i ugnen as we speak. 

Jag hoppas att jag kan somna en stund till när jag har ätit, och sedan jobba. Jag gjorde ett nytt schema igår och jag behöver skriva 1500 idag om det ska funka. 

Innan jag gick in på vårdcentralen tittade jag bort mot minnesplatsen efter skotten i Farsta centrum. Jag gick inte nära, ville inte bli ledsen innan läkarbesöket.

Platsen är precis utanför dörrarna till tunnelbanan. Så många fler hade kunnat bli skjutna den dagen om ett tåg precis hade kommit in. Det är förstås ingen tröst när två dog och två skadades. Men det var det jag tänkte på när jag såg platsen.