Läser i inredningstidningen (älskar sådana magasin)

om paret som "kände in husets själ" innan de möblerade.
Blahablaha, säger jag om det tramset.
Ett hus möblerar man väl efter 1. sin egen "själ", 2. sin budget?

Men vad vet jag.
Jag hade en kort period ett hus i Fjällbacka, men det hann jag aldrig sätta någon egen prägel på. Min nuvarande lägenhet är störtmysig nu, men var total själlös när jag flyttade in, det kan jag bestämt säga.
Nu är den däremot fylld av goa gubbar som Misse och mig.
Det är själ, det.

Jag pratade tidigare med en kompis om att jag är lösningsinriktad, och det är förstås drivet av en stor ångest över att vara i limbo.
Det har jag aldrig klarat utan min hjärna går igång direkt för att hitta lösningar på problem som många gånger säkerligen hade mått bra av att få vara just problem en stund.

Men oh no.

Min lägenhet var just en sån, om än en positiv (för det var galet mycket negativt innan det löste sig med att sälja den gamla, bo i andra hand i tre månader och inte veta vart jag (och då två ungdomar) skulle ta vägen. Snacka om limbo att vara i händerna på hyresmarknaden).

Anyway.
Jag ville flytta in tidigare än första januari, löste det genom att med detektivarbete hitta den som stod på kontraktet (lägenheten var uthyrd i andra hand) och övertalade henne om det absolut braiga med att jag fick flytta in redan före jul. Sedan såg jag till att allt från IKEA och Mio levererades dagen efter inflyttningen (22 dec.)
Gjorde i ordning kök och vardagsrum inom loppet av 24 timmar ( i alla fall nästan), inklusive tavlor och annat som skulle upp på väggen.
Tv:n var nog det första jag kopplade in.

Vänta in lösningar är helt enkelt oerhört svårt för mig.

Och att då känna in ett hus själ, som i reportaget.
Det kan ju ta precis hur lång tid som helst!
Never.