Så jag läser min gamla blogg.

 Den här: https://www.blogger.com/blog/posts/597961722047231091

Coachingbloggen, den jag hade fram till februari 2014. Få bilder. Det var väl så då. 

Jag gick tillbaka 2011, för jag ville se vad jag skrev om mitt skrivande. Jag knopade ju ihop Sonjas sista vilja den sommaren och minns det som att det var enkelt som tusan. Det visade det sig att jag hade rätt. Jag skrev mellan 3 juli och 21 augusti, och sedan var jag klar. Vissa dagar skrev jag 30 sidor, andra räknade jag ord och då skrev jag 5000. Det, mina vänner, är flow. 

Så en rätt lycklig Åsa, verkar det som. Jag jobbade som coach, hade inget förlag till Sonjan än då, men det kom ju rätt snabbt därefter och då hade jag redan påbörjat tvåan, Sonjas hemlighet. Redan i september, innan jag hade fått ett förlag, hade jag påbörjat den. Det står inte i texten att jag trodde att jag skulle bli antagen, men jag hade nog ändå den känslan.

Och jag skrev som jag fortfarande gör:  i ett rasande tempo, utan att redigera, där hela boken sitter i fingertopparna. Jag visste inte vad jag skulle skriva om när jag började, men hade lagt bort 50 sidor av ett projekt jag påbörjat som innehöll allt djävulskap ni kan tänka er. Incest, missbruk etc. Det var jag tydligen inte ett dugg intresserad av att skriva om, men det var väl vad kom kom ut fingrarna då, ett tag efter Casanovas kvinna. 

Jag tror att det var bra att det gick 3 år mellan skrivprojekt Casanovas kvinna och Sonjas sista vilja. Jag behövde de åren till en form av rensning. 

När jag skrev Sonjan jobbade jag fortfarande som coach, med klienter som hade det tufft med sig själva, men det jag själv hade varit med om var nog bearbetat (så långt det nu går, jag vet inte om jag någonsin blir helt klar med det). Annars hade jag nog inte kunnat skriva Sonjas sista vilja och göra den till en uppåtkaramell. 

Jag ser också när jag läser om det att det är precis det jag var ute efter. Något glatt och härligt utan elakingar. Och det lyckades ju.

Det är så himla roligt att den gamla bloggen ligger kvar, sparad, för det är ju inte bara mina egna minnen. Jonathans tonår finns bitvis med. Han var 14 när jag började blogga 2009. 

Något annat som visade sig i texterna från då är att jag är var rolig. Spänstig, liksom. Rapp. Kul. Kvick. Inte sarkastisk. Sarkasm är ett rätt tråkigt och alltför lättvindigt sätt att skämta på, nej, här har vi högkvalitativt roande om mitt ego och mina tillkortakommanden. Jag vet inte om tonen i Sonjan smittade av sig, eller om det är tvärtom.

Det jag vet är i alla fall att året efter, 2012, var det inte så jävla muntert längre, det ska bli kul att se hur mycket av det jag tordes avslöja i bloggen, så långt hann jag inte läsa igår. Men förmodligen berättade jag väldigt lite. Jag behövde nog vara samlad och inte ge ifrån mig för mycket när jag var mitt i det. Det brukar vara så jag gör. Jag håller ihop under det kritiska, samlar mig och berättar om det efteråt. Det vet jag inte om det är en bra taktik, men det kommer nog lika naturligt för mig som det gör för andra att vända sig till någon och gråta ut. 

Jag fyllde 50 det året, förlorade inkomster när jag inte längre anlitades som coach (jag var för dyr, erbjöds så låg ersättning för mitt arbete att det bara inte gick) och kämpade för att få ihop vårt liv. Linnea flyttade hem till oss, Jonathan och hon hade precis gått ur gymnasiet, jag stod mellan coach- och författarjobbet, och var till sist tvungen att sälja lägenheten. Allt det där har ni redan läst om här. Det var oerhört svårt ett tag. 

Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag hade fått något av jobben jag sökte då? Eller om En liten värld inte hade blivit antagen av Forum och sedan huvudbok i Bonniers bokklubb.  I alla fall inte så här, kan man väl konstatera.  Jag hade kanske bott kvar i bostadsrätten, inte skrivit något mer och säkert varit nöjd med det. Det man inte känner till, etc ...

Tillbaka till 2021. Det braiga författarlivet som jag är så glad för.

Idag fortsätter redigeringen av min 12e fullängdsroman (min 16e totalt om man inkluderar de fyra korta). Jag har kontrakt på 3 till, och då är vi uppe i 19 åsaromaner år 2024 (om allt går som det ska, peppar peppar peppar etc etc etc). Kanske fler till och med. Jag inbillar mig ju att jag då och då skulle kunna skriva 2 per år. Vi får väl se hur det går med det. Först och främst behöver jag förstås komma igång med skrivandet av nästa kontrakterade roman. 

Där har vi morgonens tankar i helt oredigerad text (det får ni stå ut med, allt skrivs rakt upp och ned här). Nu börjar jag jobba, för jag tänker sitta i solen i eftermiddag. Det är VÅR på min balkong där solen glider in vid 11-tiden.