Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 11 januari 2022

Det är bara jag i min familj som inte har haft en riktigt lång relation.

 Mormor och morfar höll ihop hela livet, mamma och hennes man också – så länge han levde (de var tillsammans i bortåt 35 år). Min brorsa och hans fru har nog varit tillsammans i 15. 

Jag tänkte på det häromdagen när Jonathan och Linnea firade 9 år tillsammans.Så länge har jag aldrig varit tillsammans med någon. Min längsta relation varade i fyra fem år, annars har tre har varit min limit. Då har jag varit trött på det och vill ut.  Jag är så glad att Jonathan känner något annat, för att välja ensamhet som jag har gjort ska man göra när man är äldre, har provat på – och inte kanske gillat – parverksamhet. Jag vill inte inspirera någon till ensamhet, det passar verkligen inte alla. 

Jag får gå tillbaka i generationerna och till slutet av 1800-talet för att hitta min typ av singlar i familjen. I alla fall inbillar jag mig att de också valde ensamlivet. 




Verkar ha samma färgpatroner som min gamla, vilket är bra eftersom jag har sådana hemma!

Idag har jag FRAMGÅNGSRIKT utan ett enda missöde, lyckats installera min nya printer, wohoo (min gamla var helt slut, lite tokig och behövde efter varje print skiva ut testsidor som var bleka trots nya fäger) och resten av dagen ska jag ägna mig åt manusarbete. 

Men först frukost. Bra dag, så här långt!

2 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Grattis till installationen! Visst blir man stolt när man lyckas 🙂

Åsa Hellberg sa...

JA, man är ju det:)