Jag är för övrigt inte ett dugg släkt med varken Amanda eller Björn. Det är lite trist. Jag tror att jag hade gillat att ha släktträffar med dem.
Om Björn vet jag att han är den författare som gör flest signeringar av oss alla. Att hans fru arrangerar och skjutsar. Och att han kommer ihåg de människor han möter.
Amanda bor i England, hon både skriver och illustrerar, har en grym blogg och två barn som säger en massa roliga saker. På engelska.
Det är något med mig och ungar som talar andra språk. Det känns som om de är extra intelligenta på något sätt.
Och nu när jag har avslöjat hur vansinnigt ointelligent jag själv är, tror jag minsann att jag måste sova lite.
Pyttelite, eftersom jag är ensam hemma i tio minuter till.
Men först måste jag visa min fina fina doftranka, som jag har varit så rädd om sedan jag fick den efter en föreläsning för tre-fyra år sedan, och som har varit SÅ. NÄRA. DÖDEN. för att jag inte har vetat hur man vårdar den.
Ser ni den lilla knoppen?
Den kommer snart att blomma. Igen.
Hurra. Den trivs lika bra i lägenheten som jag!
Mina föreläsningar.
Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras.
Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka.
Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling.
Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.
För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.
Bokning sker via Författarcentrum
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åhh, doftranka! De som är så fina!
Det var länge sen jag hade en doftranka! De är jättefina!
Ja, och jag älskar mina växter nästan besinningslöst och de måste vara tokdöda för att jag ska slänga dem:)I det här fallet vaknade den till liv ett år efteråt.
Skicka en kommentar