och sedan jag ställde upp balkongdörren för ett par timmar sedan har ett barn gråtit oavbrutet, och barngråt berör mig så oerhört starkt att jag måste stänga igen. Det är ju omhändertaget av personalen, det vet jag, men hen förstår säkert inte varför den har blivit lämnad där. Gråt sägs gå över så fort föräldrarna har gått därifrån, men så är det nog inte alltid.
Enda gången Jonathan inte trivdes var när han var fem, och hade han varit hemma sjuk i flera veckor. När han kom tillbaka till dagis hade den ordinarie personalen som han älskade gått på semester, och i en vecka satt han i ett hörn och bara grät. Då hämtade faktiskt hans pappa honom flera dagar på raken (O M G) så det löste sig förstås alldeles utmärkt fram till min egen semester, men i mig, som inte klarar barngråt (ja, jag vet att det sitter i mig, DA!) var det svårt att hantera.
Jag går ALDRIG förbi ett barn som gråter utan att kolla att det finns någon där som ser efter det och när man låter barn gråta utan att ta upp det, hur litet det än är, vill jag kliva in och ta tag.
Jonathan kunde ju i alla fall prata, den som gråter på gården nu har bara sitt skrik.
Nu måste jag jobba, tänker att jag gör det först och handlar sen.
PS jag gillar Cecilia Hagen. Det här är hennes kanske tydligaste krönika någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar