Fram till Jonathan var 13-14 år, kan jag inte minnas att jag köpte några kläder till mig själv överhuvudtaget. Säkert någon t-shirt när en var utsliten, men annars gick jag runt på det jag hade eftersom jag inte hade råd med något annat. Det var ständigt en prioritering och så fort det var extragrejer, kostnader som jag inte hade räknat med, gick det åt pipan.
Jag var aldrig ute, tackade nej till alla kompisar som föreslog ditt och datt eftersom vi inte hade pengar nog till mig, och dagarna före lön var det helt tomt på kontot. Pressen var konstant, kan jag tänka nu efteråt. Jag tänkte aldrig långt framåt, för då hade jag nog fått panik. Jag tänkte dag för dag.
Att jag lyckades hålla Jonathan utanför det är något av det bästa jag har gjort för hans framtida mående. Han kan inte minnas att han någonsin har saknat något, och jag sa aldrig sa "vi har inte råd" (jag måste ha snirklat mig ur på andra sätt, kanske sköt jag upp de få önskningar han hade? Han bad sällan om något).
Och sedan hade ju jag fördelar som gjorde att jag kunde ändra på mitt liv. Jag hade språket, huvudet, drivet och en hoppfull syn på livet för att göra en förändring. Men alla är långt ifrån som jag. Och jag lider med dem, särskilt de ensamma mammorna. Alltså, de riktigt ensamma. (Man är inte ensam om man har sina barn varannan vecka. Då finns det en förälder till som kan hjälpa till.)
Att be om hjälp var svårt för mig, det var fruktansvärt mycket skam inblandat och när man dessutom alltid fick höra det efteråt blev skammen ännu större, ännu djupare. Därför bestämde jag mig tidigt för att alltid hjälpa Jonathan när han bad om det (om jag kunde). Jag skulle aldrig kalla honom besvärlig, omöjlig eller något annat nedsättande för att han uttryckte ett behov av hjälp.
Skam. Vilken förfärlig känsla det är. Och jag tror att så många som inte får ihop det ekonomiskt lever med det. Som om de är usla för att de inte är rikare. Om man dessutom talar om för dem att de är sämre människor, göms problemen och först när det helt brakar förstår de runt omkring hur det har varit.
"Varför sa hon/hen/han aldrig något?" är en fråga man ofta hör. Vad det än gäller. Allt från ekonomisk krasch till otrohet eller i värsta fall självmord.
Men hur lätt är det att säga något, om början till raset har dömts, nonchalerats eller bagatelliserats?
Igår skänkte jag pengar igen, för jag kan och för att det finns hungriga människor som behöver hjälp. Först en summa, och några dagar senare en till. Jag är så glad för att jag kan göra det någon gång ibland numera.
Det var en låååång rant om hur bra jag är ... sorry, men allt är Morgonstudions fel.
Idag skulle jag egentligen börjat träna, men av det blir det inget. Istället tar jag nya tag nästa vecka och framåt. Skäms jag? Inte ett dugg. Jag slänger mig över mitt manus, eller i alla fall Teresas anteckningar och gör en plan för redigeringen.
Det bästa är att markera partier där jag ser att hon har rätt, och försöka hitta en väg i det, eller runt det. Vanligtvis är jag såpass lat/smart/finurlig att jag inte behöver skriva om särskilt mycket utan istället tänka lägga till.
Ibland kan ett litet inte förändra en hel massa.
Där har vi det, måndag. I morgon åker jag till Växjö, kommer tillbaka igen på onsdag. På torsdag lämnar jag in bilen för ny vindruta och service (så glad att jag har råd med det!), och på eftermiddagen har jag en intervju. Veckan efter är det småsaker hela veckan, men inga resor. Då ska jag på ljusbehandling, fotvård, byta däck, vara med på feelgoodkväll på Sveavägen och fira Helen som fyller 65 (!!) men däremellan ska jag förstås jobba HÅRT med redigering! Deadline 28 november.
Först veckan efter är det lugnt nog för att börja skriva ny roman parallellt med redigeringen.
Bra måndag, så här långt. När jag har jobbat ska skrubba mig och tvätta håret som jag för första gången har testat att inte tvätta PÅ EN HEL VECKA! Träffade en kompis i Fjällbacka som sa att hennes hår hade blivit så mycket bättre när hon lät det gå en vecka, så jag ville testa, Har ju gått från varannan dag, till var femte, så en vecka borde gå och den här gången gjorde det verkligen det.
NU slutar jag. Hej hej.
3 kommentarer:
Det är tufft för väldigt många ekonomiskt nu. Värre lär det bli. Ibland önskar jag en storvinst. Inte för att lägga så mycket på mig själv ( men betala av lite lån innan pensionen vore skönt), utan mer för att kunna hjälpa andra familjemedlemmar bland annat.
Jag kan fortfarande må lite dåligt när jag tänker på hur äldsta dottern när hon gick i gymnasiet nämnde att hon gärna ville åka på språkresa. (Idag är hon 24.) Inte hade jag råd med det, men även när jag skriver den här kommentaren gör det ont. (Och vi var ändå två vuxna.) Tack och lov har hon visat sig mer företagsam än jag trodde. För några år sen var hon au pair i Italien ett år och lärde sig samtidigt italienska. Nu är hon i Korea och läser koreanska.
Eva-Lotta, vad roligt det vore, håller med dig!
Robert, jag förstår precis! Men det viktiga tror jag är att inte vara dömande när någon frågar snällt, utan ha medkänsla även om man inte kan hjälpa till just då.
Vad härligt att hon förkovrar sig!
Skicka en kommentar