Jag styrde om hela min dag för att

 Jonathan och Linnea behövde min hjälp med en grej, men sedan behövde de ändå inte det och då måste min plan revideras igen. Så nu jobbar jag idag och tar julklappsledigt i morgon efter solningen. 

Jag får säkert ihop det till sist.

Som vanligt ser jag fram emot vår lilla jul. Jag har gjort det enkelt för oss sedan tusen år tillbaka och den enda överdriften i vårt firande är mina julklappar till Jonathan. Han får inga klappar från syskon och pappa, har ju aldrig fått det egentligen, så det är jag som har stått för dem i alla år. Större familjer kan dela kostnaderna på ett helt annat sätt. 

När han var riktigt liten var vi hos mamma och hennes man, och min brorsa över jul, och åren fram till Jonathan var typ tio var vi med hans pappa, farmor och hennes man. Då hade pappan aldrig pengar, men vi firade i alla fall inte ensamma. 

Det var sedan det brakade, kan man säga. Pappan drog utomlands med nyblivna frun och med det upphörde allt firande. Inga julklappar och inga födelsedagspresenter (mer än från farmor förstås, hon var superbra). När Jonathan, efter pappans skilsmässa, åkte och hälsade på var det jag som betalade resan.

JAJA, jag gör det med glädje. Tänk vilken fin relation vi har för att jag tog ansvar, brydde mig på riktigt och försökte utgå från hans behov, inte mina egna. 

Linnea är ju i Östersund över jul, så hennes paket har man lite längre tid på sig att tänka på. Hon fyller dessutom år dagen innan nyårsafton, så jag brukar slå ihop födelsedagen med julen. Nu får hon ju (eftersom köksföretag vill synas med henne) allt sådant hon önskat tidigare, men något ska jag nog kunna hitta på.

Det var det. Måndag i Farsta, bara dagar ifrån dopparedagen. 

Förra året växte de sig extremt långa, i år är det tvärtom. De började blomma superfort.