att sol hjälper mot mina hudproblem, att jag jobbar så himla bra på mina skrivresor, men att jag därmed förorsakar skit i vårt himmelrike tack vare det. Jag tycker ju om att göra rätt. Vara duktig.
På psoriasisföreningen sa det att ju fler resor jag gör till solen desto bättre är det. Och det är klart att det är, men det tar ju inte bort känslan av att jag är en sämre människa som inte tar hänsyn till hur vår jord mår. När jag försöker urskulda mig själv, så handlar det om att jag jobbar (jag skulle aldrig klara en "solsemester", på riktigt: fy vad hemskt) och att mina arbetsredskap, händerna, mår bättre om jag får arbeta där det är varmt. Det tar ungefär två dagar i solen, sedan ser jag hur sprickorna på fingertopparna läker och det blir lättare att jobba och det blir ett motiv för mig.
Men jag kan ju inte blunda för att jag numera reser mer än de flesta. Inte bara när jag producerar manus utan också när jag gör research. Allt är jobb, men ändå. Det är inte på gångavstånd.
Det enda jag inte har dåligt samvete för är resan som Jonathan bjuder på till London. Vi var där senast 2019 och det är vårt resmål. När jag skrev om Flanagans var jag där flera gånger. Det ska bli så himla roligt.
Nåväl, 7e oktober kommer Selma in i vårt liv, och hur fasiken jag ska hantera mina eksem då vet jag inte. Lite beror det ju på effekten från skrivresan nästa vecka, om den håller ett tag eller inte. Jag kommer ju inte att kunna sola tre gånger i veckan i alla fall, för hon får förstås inte följa med till psoriasisföreningen, så det blir något för mig att lösa. En bra början kanske är att kontakta hudläkaren igen, sedan jag var där har jag ju blivit sämre (eftersom även fötterna är så drabbade).
Jag vill inte vara en klimatbov (eller ha mina eksem), men behöver mina skrivresor. Jag vill inte bo utomlands, som kanske hade varit det bästa, och nu kan jag inte ens det eftersom jag har skaffat mig ett delat hundansvar. Mycket att tänka på, gällande det.
Men just nu ska jag jobba. Jag är på upploppet. Tre dagar kvar. Tjohej.
4 kommentarer:
Ja, det är ett dilemma ... Men att bila ner till värmen kan kanske vara ett alternativt? Och då kan Selma följa med.
Ja, om jag hade henne ensam, men nu är vi ju tre som ska dela på guldklimpen:)
Jag läste på lite och det verkar vara lika illa att köra bil (om man är ensam), som att flyga. Måste kolla det bättre. Ensam är aldrig bra, men jag har fått ETT barn. Det är bra för klimatet.
Egentligen är ingenting som har med oss moderna människor att göra bra för klimatet, inte elbilar heller. Inte lätt detta!
Nej, jag vet. Fan!
Skicka en kommentar