Maten, alltså kycklingen, står i ugnen.

 Till det serveras idag en sallad med tomater och spenat. Och min goda vinägrett. 

Det hann bli klart före blogginlägget. Väry mumsisch. 

Jag ska försöka återgå till en striktare kost igen. Den sista glassen (laktosfri) åt jag upp igår. 

Höst är lite nystart tycker jag. Det är då och första januari som jag har mina vändpunkter. 

Eftersom jag inte är en måttlig människa, egentligen inte med något alls, så behöver jag dra gränser för mig själv. Då blir det oftast noll, istället för lite. 

Hade jag klarat lite hade det varit en sak, men det jag stoppar i munnen vill jag bli mätt på, och då spelar det ingen roll och det är M&M:s (äter jag det, äter jag TVÅ påsar för att bli nöjd), chips (en 300 gramspåse funkar), glass (minst halvliter) eller kyckling (där jag väl är mer "normal"). 

Jag äter tills jag blir mätt och är det då av sådant som jag egentligen skulle klara "lite" av,  som M&M:s, drabbar det min mage och så är den dagen/kvällen förstörd. 

Hemma har jag också gräns på kaffe. Här i Fjällbacka har jag en kapselmaskin som gör såååå gott kaffe, men det blir väääääldigt många koppar på en dag (och jag behöver min sömn!) Dessutom är kaffet dyrare, även om det verkligen inte är mitt främsta skäl eftersom det är så himla gott. Så maskinen får stanna här. Jag har en hemma också, för Gevaliakapslar, men den har jag ställt undan. Jag brygger och dricker snabbkaffe i Farsta.

I eftermiddag blir det ett par koppar till, när jag ska träffa Gilla och Marika, två gamla klasskompisar. Marika har jag inte sett på 30 år. Vi skulle varit några till men det har kommit avbokningar, och jag måste strax klä på mig annat (mysbyxor och fladdrig t-shirt ska bli snyggare mysbyxor och t-shirt med lång ärm) och bege mig mot Gillas sommarstuga (där jag redan har varit en gång i år.)

I morgon ska jag träffa mamma och jag vill också hinna träffa min moster innan jag lämnar Fjällbacka. Men jobbet är viktigast och idag gick det bra. Jag gillar det här manuset, men det brukar jag ju säga, haha. 

Fast tur är väl det, för annars hade jag fått riva upp allt och det vore ju fruktansvärt. När jag skrivit klart Toscana tur & retur, strök jag hälften i sista redigeringen och skrev om. Jag tog helt enkelt bort en av huvudkaraktärerna. Det var ingen lek naturligtvis. Men tack vare att jag har den hjärna jag har, som är bra på omställning och som inte behöver (kan!) tänka eller planera, bara skriva, gick omskrivningen bra.  

Jag skrev den när jag var som mest i klimakteriet, det kanske påverkade, vad vet jag. Sedan dess har jag skrivit om väldigt lite, tagit bort ännu mindre. Lagt till desto mer. Mycket mycket mer. 99 gånger av 100 i utbyggnad av befintliga kapitel. 

Typ så, nu ska jag strax dra. Hejhej.