Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

fredag 6 juli 2018

Hur många ord är en färdig bok (alllså mina böcker)

fick jag en fråga om (jag älskar skrivfrågor, ni vet det va?)

Jag pratade med en kollega om det där som sa att sådant kan man ju inte veta. En bok blir blir ju så lång som den ska vara.

Well.
Jag tror att de flesta av oss som skriver har en viss rytm, ett tempo, som vi använder oss av och att det är en del av varje författares dna.
Alltså är det helt olika från person till person, och kan heller inte läras ut.

Mina böcker är alltid lika långa. Kapitlen alltid lika långa. Dramaturgiskt ser mina böcker exakt likadana ut. Tonen är viktig och ett signum, vill jag påstå, och jag kan min nu. Har ju gnolat den i några böcker.

Jag var på ett bibliotek nyligen och tittade på en bokhylla bakom min rygg där Björn Hellbergs böcker stod på rad. De var exakt lika tjocka. Exakt!
Han har sin bokrytm klar, så är det.

Vill man utmana sig själv, och det vill jag eftersom jag rätt snabbt tröttnar på same same, så kan man försöka hitta en ny rytm som utgår från den man har i sitt dna.
I mitt fall handlar det nu om att göra kapitlen längre utan att tappa farten som jag vill ha i dem.

Dessutom skriver jag i första delen av Flanagan inte längre om kvinnor i min egen ålder. Det är också nytt för mig. Den här inte om äldre, som det kan stå ibland om mina böcker (här himlar jag med ögonen), utan om alla åldrar.
Och tonen är liiiite annorlunda. Det är i alla fall mitt mål. Jag jobbar på det och kanske är det den största utmaningen.
Jag tror dock inte att den bli längre för det.

I den jag har skrivit för Bonnier Bookery för ljud och e-bok, som kommer i november, är tonen totalt annorlunda. Totalt! Så himla kul! Men den passar inte alls in i Flanagans.

Jag försöker också hitta andra typer av kvinnor. Det är det svåra. Jag har mina favvisar, det är ju helt klart. Och jag skriver bara om kvinnor jag själv förstår mig på. Någon gång vore det ju en utmaning att ha med någon som är totalt obegriplig  – problemet med det är ju att hon då troligtvis blir obegriplig för er också.


Jaja.
Det här blev i vanlig ordning utsvävande.

Jag ska fortfarande nå 90-100 tusen med den här (Flanagans1) har jag tänkt, trots ny längd på kapitlen.

Tack för frågan, Annelie!


3 kommentarer:

Annelie sa...

Och tack för det snabba svaret Åsa! :) Hann inte mer än gå på lunch så hade du redan svarat, och så här långt dessutom! Tror du har rätt i det att alla författare har en egen ton och rytm, det är väl en del av det man som läsare fastnar för - en ton och rytm man själv trivs med att läsa.

Elisabet Nielsen sa...

Intressant läsning, alltid roligt att höra om andras skrivprocesser och hur de får till sina texter.

Åsa Hellberg sa...

Annelie, ja och allt blir lättare om man kan lita på den.

Härligt, Elisabet!