Idag har jag haft byxprovning.

 Det har jag rätt ofta. Då drar jag på mig ett par tre olika för att hålla koll på att jag fortfarande kan ha mina kläder (jag har ingen våg, vill inte ha, vill bara komma i mina kläder) Skulle någon av dem signalera något annat behöver jag ta tag och kolla in mitt konto hos viktväktarna som är ett bra styrmedel för mig som gärna äter alldeles för mycket. Jag gillar vrålmätt och har alltid gjort. 

När jag får syn på hur mycket det faktiskt är, blir det lättare att inte äta hundra gram ost för att det är gott utan kanske hälften. Även om jag avstår helt från snabba kolhydrater innebär ju inte det att jag kan äta hur mycket fett som helst. 

Ett tag var LCHF väldigt fokuserat på fett men det glider mer och mer över åt proteinhållet tycker jag mig märka. Ost är förstås utmärkt, men i måttliga mängder. Bättre med mer kyckling om jag inte är mätt. Hungrig kommer jag aldrig mer att vara så länge det inte behövs, peppar peppar.

Men det verkar som jag håller mig stabil. Precis som jag vill. 

Nästa helg är det ätarhelg när Jonathan och Linnea kommer hit på lördag. Hoppas hoppas att det funkar den här gången, för en månad sedan gjorde det ju inte det när Jonathan blev vrålförkyld. Då tänker jag verkligen inte fundera på vad jag petar i mig. Det är när jag lullar hemma i min ensamhet som det funkar finfint.

Jag försöker hålla krig (Gaza) och sprängningar av skolor (Afghanistan) ifrån mig. Jag läste Magda Gads krönika (eller vad man ska kalla det) idag och vidrigheterna hon har sett är bortom ord. Och det betyder ju att vidrigheterna någon har varit utsatt för är ännu svårare att förstå. 

Jag tycker egentligen inte om mig själv när jag vänder bort ansiktet från världens grymhet, det gör mig till en passiv person – knappt ens en åskådare. Mer en sådan som inte vill veta, som pratar om mat, byxor och väskor istället. 

Nej, det finns faktiskt inga ursäkter för det. Och från och med nu ska jag i alla fall läsa allt som skrivs, men dagens Expressen och Magda Gad vill jag ändå varna lite för. Våldsdåden är oerhört grafiskt beskrivna, och för er som inte läser kan jag berätta att Afghanistan är helvetet på jorden för kvinnor. Samtidigt har Expressen anlitat Alice Teodorescu som har starka åsikter om invandring och integration. Det ska bli intressant att se vad hon har att säga. Eller inte. Jag har alltid haft en känsla av att hon ligger väldigt nära extremhögern och de bryr sig väl inte speciellt mycket om kvinnors liv alls. Kontrasten blir stor mellan krönikörerna och det kanske är bra, vad vet jag.

Söndag i Farsta, omsomnad precis som igår, så sen start. Först frukost och sedan redigering. Det är fortfarande lika roligt. 

Idag sidan 100 till 150.

Där nere ligger förskolan, och om någon passerar in genom grinden en helgdag går ett larm till Securitas och ur ett högtalarsystem talar en röst om att man måste lämna området.

Det hände nyss. Nu hörde jag äntligen vad det var för röst som lät så högt. Flera gånger tidigare har jag öppnat dörren för sent, och tänkt att det kanske är poliser som ropar något i en megafon. Fast det är väl mer amerikansk film kanske.

Anyhow. Nu vet jag.