Jag gillar min däckfirma.

 Däckia i Farsta. Jag gillade min förra också, men den låg längre bort. Den här kvistar man till på några minuter.

I alla fall: de gillar mina bilar. Och då blir jag förstås glad eftersom jag gör det också. Igår beundrade vi tillsammans de nya fälgarna. Sedan blir jag igenkänd när jag kommer dit, och det blir jag aldrig annars. Jag kan träffa samma kassapersonal på Ica varje dag, men det spelar ingen roll, de har inte en aning om att jag var där dagen före. Nu kan det bero på bilen att Däckia minns mig, men strunt samma. Jag väljer att tro att det är min MAGNETISM som gör det.

Idag är jag inte särskilt magnetisk. Istället hasar jag runt och har inte kommit igång med något alls utöver funderingar på allt möjligt från Fjällbacka (som jag inte behöver fundera på alls eftersom jag inte ska dit förrän i slutet av maj), till förlag, New York och utgivning. Jag har också lätt huvudvärk, vilket är ett tecken på att ett lågtryck ligger över Farsta idag. 

Det är dock lätt fixat med ett par alvedon. För planen idag är att jobba med ytterligare 20 sidor. Först i morgon behöver jag handla, tack och lov. Fast i morgon ska det eventuellt bli snö, alltså beställer jag nog Mathem för säkerhets skull. Eller handlar senare i eftermiddag. 

Om det inte blir snö. 

På bilfirman berättade man att flera hade bytt däck i måndags, men kommit tillbaka igår och bytt tillbaka till vinterdäck. Så tänker inte jag göra, hellre får bilen stå om nu snön kommer. 

Hela helgen är det jobb för min del, målet är att bli klar med den här redigeringsvändan på måndag, och på tisdag börja med alla räkenskaper som moms och årsdeklaration. Det får ta typ 3 dagar, för under påsken tänker jag börja om från början med manuset igen. 

Det är helt sjukt att det snart bara är två veckor kvar tills vår resa. 

Igår bokade jag en restaurang till min 60-årsdag i New York (fast det kan ändra sig om jag hittar något bättre). Det här är en italienare som ligger på 44e gatan, vilken är mitt i smeten. Men den får helt okej recensioner och verkar mysig trots att den nog är rätt stor. Nu har vi i alla fall en krog bokad. Egentligen har jag kläder klara sedan ett år (jaja, det är så jag jobbar, släpp det!) men då hade jag inga eksem på armbågarna. Det har ju tyvärr kommit tillbaka och just nu ser det inte särskilt hoppfullt ut och i den utvalda dressen funkar inte det om jag ska vara bekväm (som väl är ett ledord om man är 60). 

Alltså har jag plockat fram andra röda förslag, där jag inte behöver ha high heels, men ändå kan känna mig piffig. Det kan vara smart. Är det något som far illa under en resa till New York så är det fötterna. De blir en storlek större och ömma och mina fina Louboutin får nog vänta till evenemang på hemmaplan. 

En gång hade jag ett par andra som jag just köpt på Saks på femte avenyn. Med platå och hög klack. Supersnygga.

Jag skulle ha dem tillsammans med en svar klänning översållad med fransar, när jag skulle på Metropolitan operan och se Carmen. I alla fall: jag köpte dem typ dag 2 i New York. Och på operakvällen gjorde jag allt för att inte stappla i dem, för mina fötter var helt slut efter 2 dagars vandrande upp och ned för gator och avenyer. Det var helt omöjligt att gå i dem hem, som hade varit tanken. 

Och när jag kom hem var de en storlek för stora och jag har använt dem en gång, men det funkar bara inte att gå i för stora skor. 

Mina bästa Louboutin är de här: Coola och bekväma. Jag använder dem hela tiden och de får åka med till New York.

Det är många vänner som fyller 60 i år. Idag fyller Robert, igår fyllde Tina. I maj fyller Gunilla. Det känns fint att det är fler än jag som kliver in i det samtidigt. Många andra vänner är redan där. Jag kommer nog att klara det där med 60 också. 40 kvar till 100 känns helt okej. 

Hipp hipp för oss!