Torsdag, jag är på sidan 50 i min genomgång,

 vilket betyder att jag har drygt 200 sidor kvar när jag kommer hem. Jag hade tänkt ta ledigt hela den veckan ut, men det blir nog inte så. Jag landar tisdag morgon, och om jag är ledig onsdag, kanske jag är i viss form för att jobba torsdag fredag. Hoppas det. Det kommer förhoppningsvis att dyka upp en pressfotodag i maj, för jag behöver verkligen nya bilder. 

Brorsan tog ju  bilder när vi var på västkusten men vi fick inte till ljuset i den extrema solen. Ett porträttproffs har väl andra sätt att jobba på, antar jag. 

Idag gick det ut en pressrelease. Den kan ni läsa här. Det är långt kvar men ändå närmar det sig ju. När sommaren kommer är de flesta borta och då måste allt vara på plats. Om 3 månader släpps ljudboken. Den nya inläsaren, Anna-Maria Käll, är en personlig favorit. Gunilla Leining har ju läst in det mesta jag har skrivit, men nu var det dags för något nytt kände vi. 

Den nya bakside- och säljtexten ser ut så här:

Systrarna Anna och Cornelia växer upp på en gård utanför Fjällbacka, i Kville socken. Familjen är fattig, med trots detta får de yngsta flickorna chansen att utbilda sig till sjuksystrar. I storstaden möts de av en helt ny värld av läkare, kvinnosakskvinnor och fascinerande patienter. Arbetet är krävande men framtidstron är stark för dörren till frihet står på glänt. De vill bli den nya sortens kvinnor, fast priset de får betala är högt. Bara några år senare krossas tillvaron. Ett oäkta barn, en ansvarslös man och förbjuden kärlek drar isär systrarna. Tragedierna följs av år av svårigheter. Det starka band de haft slits sönder av olyckor, kaos och sorg. Var hittar man glädje när hoppet tycks gått förlorat?

Jag tycker att den blev bra. Den gick att par varv mellan redaktör Lena och mig, men vi fick ihop det som vi ville rätt snabbt. Hon skrev utkast, jag filade, hon filade, jag filade och sedan var det klart. 

Inte utan min syster har blivit utsedd till huvudbok i Bonniers bokklubb, tillsammans med Elisabet Nemerts nästa bok vars titel inte är publicerad än. Så roligt. Men det gör att vi måste pressa tidsschemat något. 

Min första bok på Forum, En liten värld, var också huvudbok, och den sålde i galna 38 tusen inbundet ungefär. Pocketen i 33 tusen. De siffrorna finns ju inte idag (kanske bland deckarna inbundet, men inte feelgood, inte var jag vet i alla fall), den stora volymen numera ligger på ljud. 

Det här var 2014, och det är en evighet i bokbranschen. 

Jaha. Ledig alltså. Fast jag ska ju deklarera. Tidigt som satan i morgon bitti, har jag tänkt. 

Jag känner mig lite stressad, plötsligt har jag tusen saker att tänka på, vilket gör att jag vaknar tidigt. Men det är ju bra, för på tisdag morgon tänker jag hämta upp Jonathan och Linnea så att vi är på Arlanda strax efter 6. Det betyder att jag nog kliver ur sängen klockan 3. Man ska vara där MINST 3 timmar innan avgång. Vi kommer att vara där 4. Det passar mamma Hellberg UTMÄRKT. Eftersom det inte går bussar utan vi alla behöver ta taxi och tåg så blir det billigare att parkera på Arlanda i en vecka. 

Så dags är det ju, peppar peppar, smidigt att köra dessutom. 

Nu ska jag strax ta in kläder som hänger på vädring. Hur jag ska få med mig allt jag tycker att jag behöver, blir intressant att se. Är fyra ytterplagg verkligen nödvändigt, undrar ni. Yes box, säger jag om det. Det ska regna en dag, vara fint nästa, så ombyten behövs. Jag ska till Ellis island, och det kanske är en superkall resa över Hudsonfloden. 

När vi var i New York när jag fyllde 50 var vädret fint, men det var kyliga vindar. Nu ska det bli mellan 11-14 grader, en hel del regn, inte mycket sol alls. En annan gång jag var där tidigare i april ser jag på bilder att jag var frös och då hade jag strålande väder alla dagar. 

JAJA. Jag packar väskan full, mer än så kan jag inte ta med mig. 

(När jag öppnade bloggen idag tänkte jag att jag inte hade något att skriva om, fast det är ju det där med fingertopparna på tangenterna återigen. Jag är ju redan nervös för nästa bok, för att jag inte vet mer än ramen till den berättelsen. Varje gång glömmer jag att det är så jag jobbar. Fingertopparna på tangenterna är det enda som behövs.)