Jag har jobbat heltid sedan jag var 18. Varje sommar sedan jag var 13.

 Förutom drygt ett år när jag var mammaledig. Åh, vad jag tyckte om det. Bara Jonathan och jag. Det var fantastiskt trots att vi var så fattiga och inte ens hade en egen lägenhet (det fick vi först när han fyllde ett).

När jag började jobba efter föräldraledigheten var en heltid på Philip Morris 35 timmar i veckan och efter ett par månader på deltid, som väl var typ 27 timmar i veckan, sa dagis att de ville att Jonathan ökade på timmarna där eftersom han kom, åt, sov, och sedan blev hämtad. Han hann inte komma in i verksamheten innan han skulle hem igen. 

Alltså gick jag snabbt upp på "heltid". När Jonathan var 3 började jag jobba som säljare, och hade ungefär lika långa dagar. Han var aldrig sist kvar på dagis, trots att jag var ensam och jobbade full tid. Det handlar ju också om hur snabbt man gör jobbet. 

Om 2 år (eller var det 3?) kan jag gå i pension. 

Det är ju helt galet. Nu tänker jag jobba betydligt längre än så, jag har ju kontrakt på böcker till och med 2024 och hoppas förstås på nya kontrakt efter det, för att enbart leva på min pension vid 62 har jag inte råd med.

Men det finns ju många alternativ när det väl är dags. Man kan vara pensionär och jobba samtidigt, till exempel. Ge ut böcker vartannat istället för varje år. 

Fast när jag tänker på det undrar jag vad jag ska pyssla med om jag inte är upptagen med att skriva en bok. Barnbarn, kanske, men de har ju förhoppningsvis redan föräldrar som tar hand om dem.

Nä, jag får (och VILL) nog fortsätt jobba om jag ska kunna fortsätta köpa svinsnygga skor. Däremot är det ju en trygghet att veta att det finns pension att ta ut den dagen det tryter. 

Hur tänker ni som närmar er/eller redan är där?

Två blogginlägg på en dag. Det är som gamla tider. Helt galet. 

Nu ska jag strax ringa till mamma (som jag ju gör varje dag vid den här tiden) och sedan göra lite mat.