Nu har jag inte gjort något av det på alldeles för länge och nu sätter jag in en press igen.
Fem dagar på raken ska jag i alla fall sola. På solarium.
Jag har fortfarande inga läkta eksemfläckar. Det kanske är aning bättre, men inte alls borta, för på ovansidan händerna där det helt och hållet hade försvunnit har det kommit tillbaka, precis som det gjort på armbågarna.
Det var det. Nytt ämne.
Idag påmindes jag av telefonen om min New York-resa, 2019. Då var jag där ensam och jag ju inget som helst emot det, alltså var det en fantastisk resa precis som de jag gjorde åren innan. Men året efter var ju ännu bättre, för då var Jonathan med och det slår förstås alltid allt annat. Inte minst för att han är en sådant gott ressällskap. Det har han varit sedan han var liten. Han hänger med, gnäller aldrig och är bara trevligt sällskap. Jag har ju rest med vänner vars barn jag själv varit nära att läxa upp ... Underbara varelser så länge deras föräldrar inte var där. När mamma och pappa var med förvandlades de till de gnälligaste, suraste och mest självupptagna små människor på denna jord.
JAJA, inte min unge och det var väl tur det för jag är inte en tålmodig mamma. (Och hungrig är jag ett monster. Ungefär som barnet jag beskrev ovan.)
"Vanliga" år har jag gjort 3 el 4 resor. London har jag vissa år varit 2 gånger (fast det blir inte lika ofta nu med en annan bokserie, såklart, men jag kommer definitivt att förlägga handling där igen i framtiden. Jag tror att jag har med London i nästan alla mina romaner).
Så London en gång, New York en gång och Cypern en eller två gånger (en rekreation och en skrivresa).
Jag har faktiskt inte en aning om vad jag har råd med i år. Inte alls lika mycket (är jag rädd). Fjällbackalägenheten dök upp som en underbar överraskning, men den kommer inte att vara gratis. Dels ska den inredas så att jag trivs (utan att för den sakens skulle köpa något som är dyrt dit, en bra bäddsoffa kostar 10 000 var jag än köper den) men sedan ska jag ju betala hyra också.
Och sedan ska vi ju till New York (jag fortsätter med mitt peppar peppar eftersom man aldrig vet vad som händer) och som jag längtar! Två veckor och två dagar kvar. Nästa vecka ska jag skaffa det visa (ESTA) man behöver som EU-medborgare, kolla om man fortfarande behöver göra covidtest (antagligen dagen innan) och lite sånt.
Kan man åka på en sådan här resa mitt under ett krig? Jag brottas med den frågan, men om jag bara ska tänka på min familj och vår gemensamma upplevelse så är resan självklar. Kan man då bara tänka på sin familj, är nästa fråga, och den är svårare. Kan våra liv knata på som vanligt när det sker så mycket fruktansvärt i Ukraina?
Jag har inget försvarstal att komma med, inga ursäkter, inget som ger mig "tillåtelse". Min egoism är lika stor som de flesta andras.
Jag skänker pengar, det är ett sätt för mig att köpa mig ett bättre samvete. Och jag tänker att mitt samvete är bra, det talar om att jag känner med människor som far illa. Men hindrar det mig från att resa?
Nej, det gör det inte och det är en kamp jag får ta med mig själv om det är rätt eller fel. Varje gång jag har varit på Cypern har jag tänkt på att på andra sidan, i Syrien, pågår krig. Och där sitter jag och skriver i godan ro. Jag simmar ut min trötta kropp i samma hav som människor flyr för sina liv på.
Att liv bara knatar på är förskräckligt och kanske också rent av nödvändigt. Men ingen kan säga att det inte är svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar