Ett av påpekandena från min förläggare

 var att namnen Ester och Elvira kanske krockar lite i nya romanen, att man kanske rör ihop dem och hon undrar om jag ska byta ett av namnen. 

ÅH, det är så svårt när man har skrivit klart. Personligen kopplar jag namn med hur en karaktär är. Heter man Maggan är man på ett annat sätt än om man heter Åsa. Jag kommer på namnet i samma stund som jag börjar skriva och det formar min karaktär i väldigt hög grad, skulle jag säga. 

Jag brukar alltid ta Gloria som exempel, för hon är tydligast i hela min produktion när jag ska beskriva hur det går till för mig att börja skriva en bok. Jag ville ha en kvinna med stora gester, och det var för mig omöjligt att kalla henne typ Anki. Hennes namn blev rätt direkt för heter man Gloria är man i min värld fri, stor i gesterna och en kvinna som tar för sig. Dessutom älskar jag att vi till och med döpte boken till Gloria. 

I den här andra delen i serien hette Elvira först Hulda, men jag fick inte ihop det namnet med min karaktär och blev glad när Elvira landade istället. Det passade henne. I vissa fall är det viktigare än vad hon hette i verkligheten. 

Cornelia i första boken heter egentligen Alma, men jag tycker att Cornelia är utmärkt namn på henne. Anna känns däremot som en självklar Anna, och de två namnen passar bra ihop. 

I bok två (och lite i ettan) finns en Charlotta. Hon hette också Anna egentligen, kallades Annie, men det går ju inte ihop med Anna i första boken, så Anna Charlotta Hellberg fick sitt andranamn i romanen istället. Och det är perfekt för en storasyster om ni frågar mig. 

Så jag fortsätter fundera på om Elvira kan ha hetat något annat, som jag inte har använt i första boken (där använda jag MÅNGA av de gamla fina namnen i släkten). 

Det var min söndagsfundering på manuset, en dag när jag sov ut för första gången på en vecka. 

Jag tänker också mycket på min lilla lägenhet Fjällbacka, ännu mer nu när jag jobbar i romanen igen, och längtar efter att bo där längre nästa år. Det kan förstås ändra sig, men just nu känns det som en väldigt bra idé. 

Följer ni frihetskampen i Iran? Jag undrar om jag någonsin har känt större beundran för ett folk. Med risk, och stor risk, för sitt eget liv kämpar de för något som vi här i Sverige, än så länge vill jag gärna säga, har kunnat ta för givet. 

Jag minns ju shahen av Iran och hans fru Farah Diba, och när Khomeini tog makten (-79, googlade jag mig till nu). 

Hoppas att ni får en fin och fredlig söndag, where ever you are.

Min höstsöndag i Farsta