De här två.

Men frågar jag Jonathan en enda gång till om pass pengar och färdplaner kommer nog vår relation att knaka.

De åker till London i morgon. De fick resa och musikalbiljetter av mig i julklapp (mormor var också med!), och det fanns inte en enda biljett till Hamilton förrän nu. 

Jag väckte honom på julaftonsmorgon, lånade hans kort (den som bokar och betalar måste också gå, allt för att undvika svartförsäljning) där jag hade satt in pengar. 

Satte mig i mitt sovrum, hittade två biljetter, köpte dem och sedan sa jag God Jul med att han fick läsa på skärmen att två biljetter var bokade.

Så roligt.

Och Linnea har aldrig varit i London så hon började spara pengar redan på juldagen.

Åh vad det är roligt att få överraska!

Jonathan har drömt om  – och berörts av – Hamilton sedan den gick upp på Broadway och har sett sunkiga inspelningar därifrån om och om igen.

När jag var i NY förra året kostade en biljett 5000 kronor. FEMTUSEN.  Och då satt man inte ens långt fram.

När jag var i London nu fick ju jag tag på en biljett på rad fem som blev över från någon som blivit sjuk. Den köade jag till i 3 timmar utanför teatern och fick betala 79 pund för. Så mindre än en tusenlapp.

Jonathan och Linneas biljetter var dyrare, men tydligen är det billigast i början när man inte vet hur det ska gå. Men så dyrt som i NY blir det aldrig i London. 

Men precis som på Broadway så går det strålande, för utsålda hus, i London också.

Sedan har de bestämt själva att de ska se Les Miserable dagen efter.

Jag är så himla glad för deras skull. De är otroligt samspelta, har båda det bästa reshumöret, och jag tror och hoppas att det kommer att bli en härlig resa.

Vi ska ses på fredag då får jag en mer fullödig rapport än vad sociala medier kan ge.