Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

söndag 30 maj 2021

Jag har en känsla av att gullegull går hem.

 Som i litet, gulligt och okomplicerat heterosexuellt och vitt som i hudfärg. OM det är komplicerat är det ett jobb eller en kärlek som strular till det. 

För egen del skulle det enbart vara cyniskt att skriva en sådan roman. Det kan ju inte bara vara deckarens roll att beskriva samhällsproblem? 

Men det verkar inte frågas efter i feelgoodform och det förvånar mig faktiskt lite. Det blir ju roligare böcker om inte alla har samma bakgrund, det tycker i alla fall jag. 

JAJA.

Min senaste roman dedikerar jag till ensamstående mammor. Det passar ju bra att avslöja en sådan här dag. 

Med ensam menar jag inte alla dem som har barnen på halvtid, utan dem som faktiskt är ensamma. Om försörjning, omtanke, uppfostran och allt annat ett barn behöver för att bli en hygglig människa. 

Så Grattis på Mors dag till alla er som inte har en pappa i närheten som påminner om vilken dag det är. Jag tycker att ni är grymmast i hela världen!


Den här ensamma mamman har fått ett samtal från sin son och har ringt till sin egen mamma. Och så har jag jobbat, kommit ännu en pytteliten bit på väg in i andra kapitlet och suttit på balkongen exakt så länge som min hud tål. Under parasollet ska jag sitta när jag har dammsugit bort allt ludd från asken och det verkar vara dumt att göra innan den har släppt allt det där vita som sitter på varenda gren. 

 




Nu ska jag se en tv-serie, tjohej. 






3 kommentarer:

Annika Estassy sa...

Detta är intressant tycker jag – det finns ju en falang som tycker att vita inte har rätt att skriva om hur det är att vara svart. Tänk också på vilken debatt det blev kring översättning av poeten Amanda Gormans dikt, den hon läste upp vid president Bidens installation. Kan en icke-binär vit europé helt sätta sig in i en mörkhyad amerikansk kvinnas situation? Svåra men intressanta frågor tycker jag. Och vi ska absolut inte lämna walk over till deckarna när det gäller att beskriva samhällsproblem. :)

Åsa Hellberg sa...

Jag tänker att det beror helt och hållet på vilken historia man ska skriva och man kan ju faktiskt utgå från att även svarta människor, eller med annan hudfärg/sexualitet etc är precis som vem som helst.
Man kanske inte behöver problematisera just det. Man kan lika gärna göra problemet kvinnligt.

Åsa Hellberg sa...

Men håller med, ingen walk over! :)