Jag har en känsla av att gullegull går hem.

 Som i litet, gulligt och okomplicerat heterosexuellt och vitt som i hudfärg. OM det är komplicerat är det ett jobb eller en kärlek som strular till det. 

För egen del skulle det enbart vara cyniskt att skriva en sådan roman. Det kan ju inte bara vara deckarens roll att beskriva samhällsproblem? 

Men det verkar inte frågas efter i feelgoodform och det förvånar mig faktiskt lite. Det blir ju roligare böcker om inte alla har samma bakgrund, det tycker i alla fall jag. 

JAJA.

Min senaste roman dedikerar jag till ensamstående mammor. Det passar ju bra att avslöja en sådan här dag. 

Med ensam menar jag inte alla dem som har barnen på halvtid, utan dem som faktiskt är ensamma. Om försörjning, omtanke, uppfostran och allt annat ett barn behöver för att bli en hygglig människa. 

Så Grattis på Mors dag till alla er som inte har en pappa i närheten som påminner om vilken dag det är. Jag tycker att ni är grymmast i hela världen!

Den här ensamma mamman har fått ett samtal från sin son och har ringt till sin egen mamma. Och så har jag jobbat, kommit ännu en pytteliten bit på väg in i andra kapitlet och suttit på balkongen exakt så länge som min hud tål. Under parasollet ska jag sitta när jag har dammsugit bort allt ludd från asken och det verkar vara dumt att göra innan den har släppt allt det där vita som sitter på varenda gren. 

 

Nu ska jag se en tv-serie, tjohej.