Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum I höst är jag med på Författarkvällar i Uddevalla och Lysekil, och på bibliotek i Värmland.

onsdag 7 juli 2021

Jag tänker på ungar jag har hittat i mina dagar.

 Det är något med mitt öga för det där. 

Två fall var värre än de andra. 

Nummer ett var på tunnelbanan. En förskola med  mycket små barn reste och vid Gullmarsplan gick de av. Alla utom en knatte som hade somnat i sitt säte. Han kan max ha varit ett och ett halvt år. Jag hade koll på dem, det är väl det där mammiga i mig. När alla hade gått av och den sista vuxne var på väg ut genom dörrarna hade de glömt den lille plutten, alltså ropade jag "ni glömde en"  medan jag lyfte upp ungen och sprang fram med den till tunnelbanedörren där läraren stod och såg ut som en fågelholk. 

Det stod Vittra på västen barnet hade på sig och jag ringde till de Vittra jag hittade i området, men ingen av dem ville kännas vid att deras barn hade varit ute och åkt. 

Nummer två var i en rulltrappa i Farsta. En väldigt liten människa, i fullständig obalans, klev på och jag såg det, sprang fram och ställde mig bakom medan vi åkte upp. Inga föräldrar kom varken springande eller ropade. Den här knatten hade utan några som helst problem kunnat försvinna och ramla nedför trappan om jag inte hade tagit tag i hennes hand till sist. 

Väl uppe var hon blyg, men jag har för mig att jag fick ur henne vad hon hette. Hon var max 2,5 år. När jag tittade nedåt i trappan var det fortfarande ingen förälder där, men jag tog ändå ungen med mig ned igen. När en pappa strax därefter kom gående med en tom barnvagn från Systemet  släppte flickan taget om min hand och sprang fram. 

Om pappan var förskräckt? Inte alls. När jag sa att hon var på väg uppför rulltrappan ensam var det mest ett oj då. Om han sa tack. Nä. Det var inte sådan pappa. En vanlig snofsig typ utan koll. 


Nu ska jag på visit till Simona, tjohej!

3 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Man häpnar! Det är inte klokt, alla vet att ungar försvinner på ett ögonblick, var vakna för tusan!

Robert W sa...

Förskräckligt, men bra att det finns människor som du som har civilkurage nog att komma fram och se till att barnet inte överges. Vad som helst kan ju hända. Jag hade ju blivit helt förfärad om, när mina barn var små, de hade kommit bort, och jag hade blivit själaglad om någon hade förbarmat sig över dem.

Åsa Hellberg sa...

Ja, så hemskt!