Som vanligt går jag igenom alla lediga lägenheter hos Bostad Stockholm

 Det är min morgonrutin.

Jag är en rutinmänniska, det mår jag extremt bra av. 

Jonathan fick anpassa sig till sin lätt rigida morsa. När han var liten skedde allt på exakt samma tid varje dag. Jag tror att han var trygg med det, men det vet jag ju inte såklart. Han hade nog önskat lite mer liv och rörelse hos oss, tror jag. Fler gäster, större kalas, att vi hade mer på gång. Istället var vi ju mest hemma. Han gick på dagis och i skolan, och jag jobbade heltid långt hemifrån. 

Det där att ha något att hålla sig i funkar för mig. Tider, mål, listor. Sådant som ger mitt liv struktur och tydlighet. Jag tror att jag är uppfostrad så. Hos mormor, där jag ju bodde tills jag var 12 och sedan varje sommar tills jag var 18, var reglerna mycket tydliga. Och jag har väl lutat mig mot det, tror jag. Tydlighet. Bra grej!

Det var inte alls det jag skulle säga idag, jag började med Bostad Stockholm. 

Jag står i två köer där. 

En generell, där mitt ködatum är november 2013, alltså snart 8 år (det var då jag sålde min bostadsrätt och hade tillräckligt lång kötid för att få lägenheten i Fagersjö, strax utanför Farsta, för övrigt bästa planlösningen jag bott i). 

Och en internkö eftersom jag bor hos allmännyttan, och där är mitt ködatum 2019, i januari (jag fick den här via internkön, precis som jag fick den i Liljeholmen som jag bodde i efter Fagersjö.) 

Om man får en lägenhet via internkön nollas bara den kötiden, den andra, i den generella kön, står kvar. Bra grej!

Men det som räckte till en lägenhet i Fagersjö, ungefär 7 år, räcker inte till något nu. Det kräver nog en fyra-fem år till innan jag kan hitta en förortstrea via den generella kön. Internkön kommer förmodligen att gå snabbare. 

Fast just nu vill jag inte flytta, möjligtvis större i samma hus. Om jag får utsikt mot skogen, vill säga. Det är två hus här, och bara min sida har den är utsikten. Andra sidan av mitt hus är mot gården, och ingen sol, det andra huset har de soliga balkongerna mot gården, och andra sidan – utan sol – mot en trist skogsdunge åt andra hållet.

Det här håller är bäst! Ochkolla vad mörk och härlig himmelen är nu, jag hoppas på regn!

Så det måste bli i mitt hus och mot min skog. Jag håller en tumme för det någon gång. 

Typ så. Helt oviktiga fakta, som ni verkligen inte bryr er om. Fast det bryr å andra sidan jag mig inte om. Min blogg. Mina meningslösheter.

Alltså kan ni dessutom få veta att jag igår lyckades hitta 3 behåar som verkar passa. Jag har haft samma modell i flera år, en från Triumph som ska "förminska" storleken. Nu är de så utslitna och därmed för stora att det bara inte går längre. 

Så jag hittade nya – inga förminskande – på Lindex. Och jag fick byta storlek, samma omfång, fast mindre kupa. Det går verkligen upp och ned det där, det är väl beroende både av modell och fabrikat antar jag. Tur att jag provade, för alla modeller passar verkligen inte mina lökar. Herregud, vissa modeller är jättekonstiga. Eller så är det mina former som är. I alla fall. Skönt att det är gjort, för jävlar vad jag svettades i provrummet. 

Två roströda och en vit. Modellen heter Love. 

Ett provrum som var hemskt för några år sedan. Det gick inte att prova kläder på Lindex i Farsta för varenda grop syntes. Hemskt ljus! Nu är det helt annorlunda och jag SVASSADE framför spegeln igår och tyckte själv att jag så riktigt trevlig ut. NÄR HÄNDE DET SENAST? Så tack, Lindex Farsta, det gjorde ni bra!

Nu ska jag jobba och sedan handla. Omvänd rutin, men just det funkar för den här rigida människan. 

Tjohej!