att man diskuterar Alex Schulmans bok, Bränn alla mina brev. Kritiken handlar främst om att han skulle ha fabulerat ihop historier om sin morfar Sven Stolpe, mormor Karin och Olof Lagercrantz och det triangeldrama som utspelades på 30-talet.
Så hur förhåller jag mig till sanningen, som säger att jag skriver om min släkt?
Min första bok, Casanovas kvinna, var helt och hållet sanningsenlig men det var ju min egen berättelse, mina tankar, mina händelser som redovisades. Förvisso i romanens form, men det var mest för att jag inte hade kunnat skriva den annars, det hade varit för tungt. Det var enda anledningen till att jag kallade mig själv Lotta och skrev i tredje person.
Jag förstår inte hur man skriver en historisk roman om andra människor utan att fabulera. I det här fallet har Schulman utgått från brev (som jag har förstått det) och antagligen de historier som brukar finnas i en familjs minne, men det måste ju monteras ihop till något.
De flesta av oss är inte roliga/intressanta/berörande nog att bli en roman. Det är den tråkiga sanningen. Det betyder inte att vi inte är underbara människor i verkliga livet, utan att vi inte lämpar oss som romanfigurer. Det ska vi nog vara glada för, tänker jag.
För om det ska det bli en läsbar roman, med en historia som berör, måste det till mer än verklighet. Romaner är och ska vara större än verkligheten.
I romaner beskriver man tankar och känslor, som, om man skriver om en verklig person, inte kan ha en aning om. För mig har det här varit svårast att släppa taget om. Jag utgår i Fjällbackaserien från mina släktingar men det finns inget facit, bara korn här och där, korn som jag har försökt omsätta i något och det är inte alltid lätt.
Första boken har en väldigt tydlig ram (med Annas berättelse som är sann) men inom den har jag ju fantiserat. Jag vet ju inte vad hon kände. Det vet ingen, bara hon.
I bok två, som jag redigerar nu, finns inga barn, barnbarn eller barnbarnsbarn att prata med, för de Hellbergarna hade inga egna familjer. Jag vet korn här också, och har utifrån den byggt en historia som jag hoppas gör deras karaktärer rättvisa. Det har varit mitt fokus och det är det enda jag kan göra.
Jag tänker att jag vill att de skulle säga "ja, du är inte helt och hållet ute och cyklar i alla fall", om de hade läst.
Små saker att bygga från kan vara en kyrka man tillhör, ett smycke, en arbetsplats, en årsinkomst, ett yrke, ett vykort, en adress, en klänning, en biljett. Ja, ni förstår. Vissa vet jag betydligt mer om än andra. När någon sitter i flera styrelser går min hjärna igång. Vad fick hon vara med om där? Vilka träffade hon? Vilka beslut tog hon?
Så jag tänker mig att det skulle kunna stå att romanen är inspirerad av min släkthistoria, typ?
Tredje boken har också en stark ramberättelse (som jag har ändrat något i eftersom jag skriver feelgood!), men är också utbyggd. Jag har känt mig friare i bok 3. Det kanske blir så när man mer har fått in vanan att blanda fiktion med verklighet.
JAJA, det var dagens fundering från Fjällbacka, där jag har varit vaken i två timmar utan att jobba en minut. Nu ska jag skärpa mig, duscha och tvätta håret, och redigera 30 sidor, sedan ska jag gå UT i det fantastiska vädret. Ta en promenad, som jag så väl behöver! Jag ska kolla om blomsteraffären har öppet (eller Coop, kanske) och ge mormor och morfar påskliljor på graven.
Hoppas ni har en fin påsk, where ever you are.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar