Idag

skulle min mormor Birgit fyllt 106 år. Hon föddes fem i tolvslaget 1912. 

Hon dog 2001, när hon var 88, nästan 89.
Min morfar Sven skulle ha blivit 113 i oktober, född 1905.
Han dog 1987.

Jag minns inga nyårsaftnar från när jag var barn, jag tror att det var som vilken dag som helst utöver att det var mormors födelsedag. Varken mormor eller morfar drack så det var nog lugnt och fint på Håkebacken i Fjällbacka där vi bodde. Vi fick nog tårta skulle jag tro, men hur hon gjorde den vet jag inte. Det fanns ju inga färska jordgubbar då.

Annars kommer ju den klassiska jordgubbstårtan från henne.
Den åt vi på sommaren när mamma fyllde år. Sedan tog mamma över och gjorde den till både sin och Jonathans födelsedag. Han fyller i augusti och då var vi sällan i Fjällbacka, alltså hade vi Fjällbackakalas för honom i juli.
Igår, till Linnea, gjorde jag den på fuskvis med frysta bär och jordgubbar från andra länder. När Jonathan fyller i augusti kan jag fortfarande göra den med bara svenska jordgubbar.

Men mormor och mamma bakade tårtbotten, det gör inte jag.

Jag minns jularna med värme. Mormors dekorationer i taket i köket. Det var nog morfar som satte upp dem. Jag har två papperstomtar från den tiden (se nedan) som jag minns så väl från köket. Mamma kom hem då förstås, och min morbror som bara är 15 år äldre jag var också med. Morfar köpte tidningen.

Jag fick med mig jättefina jular, kanske är det därför som jag älskar dem så nu.
Jag har aldrig julångest som många andra, men så tänker jag nog på julen som hela december mycket mer än de där två-tre dagarna runt den 24e. Stämningen sugs in i mig. Musiken, ljusen ... jag blir väldigt lättrörd. (Den allra bästa starten fick jag ju i London på Ritz i år).
Min julkänsla har jag gett vidare till Jonathan. Han älskar också december.
Tack och lov.

Så nu lämnar vi 2018, ett bra år för min del, och blickar framåt.

Själv tänker jag fortfarande mest på jobb, men vilken ynnest det är. Jag vet inte vad jag hade gjort annars.
Min ungdomsroman är nu klar, korrläsning återstår.

I andra halvan av januari ska jag skriva ännu en kortroman, en fortsättning på något. Eller kanske mer en början. Det är i alla fall en feelgood, så mycket kan jag avslöja. Och därefter tar en ny, och förmodligen tyngre, redigeringsvända med Flanagans vid.

Så fort den är avklarad (mitten av mars) börjar jag skriva på nästa del i trilogin. Men det krävs att hela första är på plats för att jag ska veta exakt var ingången till nästa är,  även om jag faktiskt har klart för mig väldigt mycket i den.
I alla fall huvudkonflikten.
Hur den ska utspela sig vet jag däremot inte.

Året blir alltså varvningar mellan nytt och redigering, precis som i år, men med en full roman mindre så jag tänker att jag kanske kan vara lite mer ledig 2019.
Jag ska i alla fall se till att jag får min träning och, för mig, rätt kost. Jag mår ju så oändlig mycket bättre av det. Och jag bor i Farsta då. Är inte det fantastiskt?

Nästa år firar bloggen tioårsjubileum. Och jag tio år som författare. Dessutom släpper jag min tionde roman. Det är ett år att fira.

Så önskar jag er till sist ett Gott slut och ett riktigt Gott nytt år.
Vi hörs igen 2019.