Har ni sett Leaving Neverland?

Den drabbade hårt. Jag hade svårt att somna och har drömt om den i natt. Ändå viktig att se, att våga vara ett vittne till det som männen (idag män, då 7 och 10) berättar.

Jag tänker på min egen musikaliska son, som alltid har blivit förtjust i den män som har tagit sig an honom och varit snälla.
Hade jag själv kunnat stå emot uppvaktningen från en världsstjärna som vill umgås med vår familj? Föräldrarna i dokumentären kunde ju inte det.
Det är lätt att döma utifrån.

Jag hör här och var att man frågar sig hur mammorna kunde lämna över sina barn (senast på P1 igår), men papporna då? Att mammorna vågar visa ansiktet och ta på sig skuld i dokumentären friar ju inte papporna från ansvar.

Men det största ansvaret vilar förstås på förövaren, som måste ha gjort det här mot hur många pojkar som helst. Medan världen såg på. Han hade ju alltid någon liten pojke vid sin sida.

Jag var en av dem som inte visste vad jag skulle tro när rättegångarna var, men efter den andra vet jag att jag funderade. Och jag fortsatte fundera så fort jag såg honom på tv. Vi såg den sista dokumentären om honom på bio när han var död , och jag funderade då också.

Stackars alla hans offer. Stackars alla de barn som utsätts för detta vidriga, om och om igen, världen över, av främst män. Män som de litar på.

Huvudpersonerna i Leaving Neverland beskriver så bra de dubbla känslorna. Hur de älskade honom trots allt. Att de inte förstod att det var övergrepp, att de trodde att de frivilligt (7 och 10 år gamla) hade gått in i en relation med en vuxen man.
Så skicklig är förövaren. I det här fallet ställde han ju dessutom in sig hos familjerna så att alla tyckte att han var alldeles underbar. Alla blev bländade.

Det är en viktig dokumentär (om än ensidig förstås) och jag tror på vartenda ord som sägs.
Alla föräldrar, alla som har med barn att göra, har något att lära av den. Även vi som hoppas på att få barnbarn en vacker dag.