när jag kan ha mina kläder. Jag är precis som ett barn, jag drar på och av och känner hur lycklig jag blir i just de där brallorna. Sedan kanske jag aldrig använder dem igen men det verkar inte spela så stor roll för mig. De finns där OM jag skulle vilja ha dem. Fast man vet ju inte om de passar då, förstås.
Det senaste på kroppsfronten är annars att mina fötter bara blir allt bättre, medan händerna har små partier som är torra och som skulle kunna bli något nytt men som inte bryter ut. Jag funderar på vad jag har ätit som skulle kunna framkalla det, och det enda jag kommer på sådär på rak arm är potatis i olika former. Stekt, i lördags, (och jag vet ju inte hur de stekte den, och med vilka kryddor) och sedan chips när jag kom hem.
Om det ens har med det att göra, jag vet ju inte det.
Nåväl, jag äter som jag har gjort ett tag här hemma (som ju har funkat) och är försiktig när jag är borta, så får det bli. Sedan fortsätter jag med mina mjukgörande, förstås.
Igår presenterade jag en idé om mina nästa två böcker för min förläggare Teresa, som jublade, tjohooo, och då blev jag ännu mer pepp såklart. Jag har ju börjat på något redan med den första och även om själva idén från den inte går att använda (eftersom jag såg att en kommande tv-serie hade samma tema) så hittade jag en ton i det som definitivt är användbar.
Ton är så himla viktigt. Om jag bara vet tonen innan jag börjar så bär den skrivandet framåt genom hela boken.
Jag tror själv att jag har en grundton som är lätt för mig att anamma, som ligger närmare mitt eget jag än andra.
Många som träffar mig live säger att jag är som mina böcker, och då tänker jag i och för sig att de kanske träffar mig i ett sammanhang där det är LJUST även runt om, som ett föredrag mässa eller signering, men att de har rätt. Min sonjaserie, och böckerna fram till Flanagans har ju den ljusa tonen.
I böckerna jag skriver nu är tonen mer dämpad. Jag märker själv hur jag drar den nedåt på något sätt.
Det finns många molltoner och svåra berättelser där karaktärerna inte mår så bra och som gör berättelsen mer ... varsam, kanske? Jag försöker ha med karaktärer som lyser upp, såklart, annars vore det inte en Åsaroman, tänker jag, men det är ju inga sonjaböcker direkt.
I Flanagans ville jag skapa drama, det var det övergripande ordet när jag skrev den och BEkskrev den för Teresa, och drama är för mig också en ton. Det vill jag skriva mer av framöver, för det var roligt.
Där har vi det, the morning news from Farsta.
Jag tackade ja till lägenheten i Hökarängen, har plats 6, men tror inte att jag får den. Jag vet inte ens om jag inners inne ens vill ha den, men det finns ju många ekonomiska fördelar, det går inte att komma ifrån. Och jag vill ju fortsätta RESA och göra research på plats så länge det går, inte bara betala för mina boenden.
Fjällbacka vill jag inte ge upp, inte så länge jag trivs att vara där längre perioder.
Får jag för mig att jag bara vill vara där en vecka, eller två, vore det en annan sak men nu vill jag ju ha det som bas i alla fall hela juni och juli, med avstickare hit och dit. Nästa gång jag åker, i påsk, är jag där i 10 dagar. I maj vet jag inte än, det beror på andra resor jag eventuellt vill göra. Vi får se. Den 15e maj måste jag vara i Stockholm på en bibbla, och jag skulle ju så gärna åka till New York, men alla eventuella resor måste gå ihop med korrläsandet som är intensivt i maj.
Igår redigerade jag 75 sidor, idag hoppas jag på lika många, för i morgon och på fredag är jag ju ledig.
Lördag är sista redigeringsdagen i den här omgången, och när jag får tillbaka det 3e april har jag ytterligare 3 veckor på mig. Men det känns som om det är mer färdigt den här gången, men det har jag trott tidigare och så har det visat sig att det är det inte alls, haha. Men jag tycker OM manuset, det är så skönt att känna!
Sol i Farsta idag, vi får väl se om den är tillräckligt varm att avnjutas på balkongen.
Hoppas ni har en finfin vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar