Igår bockade jag av Sonjakorrläsningen,

och idag återgår jag full tid till Flanagans.

Till min stora fasa inser jag att det är deklareringsvecka, och egentligen borde det gå fort eftersom alla siffror från 2018 ligger inne i systemet, men jag har en känsla av att jag har fastnat vid det där andra år och så har det tagit längre tid än vad jag har trott att det ska göra.
Alltså lägger jag hela torsdagen på det, vilket betyder dubbeljobb, 40 sidor, minst en dag den här veckan. Gärna fler dagar, eftersom jag säkert behöver lite mer tid mot slutet av manuset.
Det är ju ingen avancerad redigering så här långt, vilket gör att jag nog kan öka takten.

Idag hörde vårdcentralen av sig. De bad om ursäkt och ville ringa och få min hjälp med att reda ut vad som hade gått snett.
Jag tycker dock inte att det är min sak att hjälpa till med så jag tackade nej.
Jag har ju bytt vårdcentral och efter träningen idag ska jag ringa dit och försöka få en tid.
Det var skrämmande att läsa i Expressen i helgen hur illa ställt det är med vården för kvinnor och hjärtproblem (som jag inte alls vet om jag har men det känns ju så ibland när det hoppar och skuttar).

Värsta gången jag kände av det var i vintras när jag var på väg till stan för att träffa Jonathan och Linnea. Jag hoppade av i Gamla stan för att promenera resten och fick stanna vid slottet ungefär. Då var all energi borta, det kändes som om jag inte skulle kunna gå ett steg till och om hjärtat hade hoppat eller skenat då vet jag inte. Jag var helt slut en stund. Jag minns att jag tänkte att jag kanske måste till sjukhus, att det där inte alls var normalt.
Jag stannade och höll mig i en mur tills jag kände mig okej igen. Det går ju över och det är väl det som gör att jag inte har brytt mig så mycket.
När jag väl träffade Jonathan och Linnea kände jag mig helt som vanligt.

Det var vid det tillfället jag kom att tänka på B-vitaminer, och började äta det rätt omgående och tycker att jag känner mig bättre efter det.
Mer energi.
Men det kommer ibland. Senast i New York fick jag sätta mig och vänta ut det som händer där inne (dubbelslag då, tror jag), men sedan reser jag mig och så är det som vanligt igen.
Det är inte så att det måste komma när jag anstränger mig, utan det kan hoppa till eller dra iväg lite när som. När jag ligger i soffan också.

Det som är lite nytt är att jag känner lite i huvudet när det kommer och det kan ju hända att mitt perfekta låga blodtryck faktiskt har ändrat sig de senaste två-tre åren sedan jag mätte det senast.
Då var det för att jag kände mig vinglig och hade låg puls. Det var på den tiden man lätt fick tid för ett problem, och jag fick komma vid tre olika tillfällen och mäta puls och blodtryck. Allt var då perfekt.

Jag träffade Anna Jansson på Storytel awards, och hon är ju sjuksköterska. Hon slängde sig på min puls, sa att mina symptom – inte minst att allt mitt hår ramlar av –är typiska för sköldkörtelproblem.

Som sagt, ska ringa efter träningen. Jag hoppas att jag får hjälp den här gången.